Aftonbladet – 24 maj 1843, sida 1

under hvilken, mer bleka och mer utmattade för hvar dag, man i hvartenda ögonblick trodde sig få se dem falla af mattighet och dö af hunger. Andtligen på sjunde dagen framträder en af dem, hvilken de utvalt till befålhafvare och som hette Anastase Iremachos, på den för underhandlingar vanliga platsen, för alt framställa en ny anhållan: det var en skärpsinnig och konstfärdig Grek, såsom många af hans nation, en modern Ulysses, -besåfvad med nog djerfhet, för att icke bäfva tillbaka för ett förslag, som bland tjugu dåliga utsigter erbjuder en enda utsigt till framgång; men också försigtig nog, för att icke undvika en onyttig fara. Som vanligt framstack han sitt bleka och afmågrade hufvud genom en liten öppning, gjord för de belägrades kommunikation med de belägrande, och anhöll om en sammankomst med guvernörens ombud; denna ynnest beviljades och en officer inställde sig vid luckan. Iremachos förklarade för honom sitt och sina kamraters ytterliga betryck. Sedan förra aftonen hade de fått alt kämpa med en ny fiende, ännu förfärligare än någon, som de hittills bjudit spetsen, nemligen törsten. Deras flaskor voro tömda och de hänsköto sig nu till guvernörens ädelmod och bönföllo om några droppar vatten. De visste alltför väl att de voro dödens barn om de gåfvo sig; de önskade lefva ännu några dagar. Om man vägrade dem denna eländiga ynnest, var deras betryck sådant, att de, då de ej förmådde uthärda längre, beslutat just denna afton spränga sig i luften jemte krutmagasinet; några droppar vatten, dem de begärde i alla paradisets helgons namn, kunde förekomma denna katastrof. Men om man vägrade dem denna bön, den Turkarne