Aftonbladet – 23 maj 1843, sida 2

rusade sedan mot officerarne, hvilkas stränghet så lång: tid retat deras hämndlystnad och söndersleto dem, såsom lejon skulle hafva gjort med fäktare, inkastade i en cirkus. Ryktet om detta blodbad spridde sig straxt i staden. Trupperna, under general Woogs befäl, satte sig i rörelse; men de upproriske voro redan betänkta på försvar. Från hafssidan var fästet ointagligt, från landssidan kunde man blott intaga det derigenom att man efterhand bemäktigade sig utanverken, dem man ock icke kunde intaga utan enorma förluster. Generalen föreslog derföre en blockering. Fästet, som icke var iordningsställdt för en belägring, ägde blott proviant för några få dagar. Nödvändigheten kräfde derföre, att portionerna förminskades och man grep till utvägar, som betekna framstegen i en belägring, genom de åtskilliga försakelser, dessa framsteg påtvinga de belägrade. Detta var dock att sätta de olyckliga på ett ännu förfärligare prof än det första; de voro, som man lätt kan föreställa sig, ännu mindre i stånd att fördraga en dylik brist, än den tyska krigstuktens stränghet. Ingen auktoritet var stark nog, att träda i spetsen för en sparsammare utdelning af munförrådet; tvister utbröto bland dessa män, som hade så stort behof af enighet, hvarje stam skiljde sig, för att bi!da en serskild korps; de skiljda partierna uppretades mer och mer, hvarje miltid gaf signal till någon enskild träta, som hotade blifva allmän; liksom helvetets innandöme, hvarom Dante talar, så var äfven luften inom fästet Ricazoli uppfylld af skri och jemmer. Man kunde sagt att de upprororiske på hvarandra velat förrätta bödelns värf, och troligtvis hade det gått derhän, om icke en del af garnisonen bestämt sig för att öppna ex port och på nåd och onåd öf verlemna sig åt engelska trupperna. I fästet qvarblefvo blott etthundrafemtio man, men dessa hade, som men får se, beslutat att försvara sig så länge sten fanns på sten.