på omtanka, den han påstår icke är att finna hos Bohusläns fiskare. Det må nu förhålla sig med fiskrarnes omtanka i allmänhet huru som helst, så är det väl ganska obilligt, att klandra dem för det de, gom i allmänhet ej äga mer än dagligt bröd, icke varit försedda med en ganska dyr vadredskap (som med tiden förderfvas, antingen den begagnas eller icke), samt tunnor och salt för ett oförmodadt sillfiske. När man nu, såsom brefskrifvaren uppgifver, på ett ställe är betänkt på att sätta ihop en stor vad, så ådagalägges ju dermed all den omtanka, man i detta fall skäligen kan begära; och om hans spådom, att högtiden är förbi, innan vaden blir färdig, skulle gå i fullbordan, så är man väl derför icke befogad till förebråelser för försumlighet. Att fiskare vid Grafvarne och Fjellbacken nu ägde vadar, länder ej till bevis på de öfrigas sorglöshet; ty på berörde ställen har tid efter annan varit sillfångst, som gjort det möjligt, att utan förlust hålla vadar. Det behöfver alldeles icke betviflas, att sillen under sista vintern besökt äfven andra ställen i skärgården; men deraf följer likväl icke, att den också på andra ställen kunnat fångas. Dertill fordras nemligen, att den ingår till stränderna, och just sådana, der vad kan begagnas, nemligen smärre vikar, som hafva lagom djup och derjemte äro fria från klippor på botten, och sådana vikar finnas icke allestädes. Utan skälig grund påstår också brefskrifvaren, att bland orsakerna, hvarföre sill icke fångats med förhandenvarande mindre vadar, varit, att större delen, om icke alla, af fiskrarne här äro så beskaffade, att om ej sillen ingår i de vikar, der far och farfar drog, så är den säker, att ej blifva fångad.n Det kunde härvid anmärkas, att både far och farfar dragit vad på alla de ställen, der sådant kan ske, och att deras barn icke missledas af deras exempel. Men utom dess känna skärgårdsboarne hafsbotten nästan bättre än landet, och veta väl, hvarest deras vadar kunna brukas. Skulle då de, som ofta utan ersättning, frusna och våta genomvaka nätterna under ett tungt arbete, sky mödan att ro, om det ock vore mil, om de icke med kännedom om sina vadars olämplighet för vissa platser, saknade allt hopp om fångst? De visa eljest rätt ofta, att de icke äro så stationära, vare sig i afseende på valet af fiskplatser, eller på redskapens förbättrande. Men brefskrifvaren haricke varit belåten med någonting, och har derför äfven funnit det klandervärdt, att en vad sedan sista gillfisket (48072?) legat på en uthusvind, och nu är förtärd af råttor och tjära (man har eljest trott att råttor hade respekt för det, som är inpregneradt af tjära); samt att småvadar på hösten begagnats till agntägt, så att de blifvit förvandlade till trasor (?). Hans tro, att sillfisket föranledt en komsumtion af 20,000 kannor bränvin, är visserligen fotad på lika lösa grunder, som hans uppgift på värdet af den fångade sillen; men den är, ty värr, icke derför utan anledning. Man har nog skäl att frukta, att, om egentligt sillfiske skulle inträffa, skärgården skulle i moraliskt hänseende förlora, hvad landet i ekonomiskt vann. Detta är en hemsk och nedslående föreställning, och borde så mycket allvarligare uppfordra samhället, som önskar vinningen, att göra hvad det kan, för att afvända det dermed förenade onda. 1 detta fall är det för sent att vidtaga ätgärderna, när hoppet går i fullbordan. Menniskokärleken fordrar dessutom (och hvarför icke äfven den ekonomiska fördelen?), att man egnar skärgården någon omtarka, äfven om sillfisket skulle uteblifva. Men, frågar man, hvad kan göras för att hjelpa det, som anses objelpligt? Det står dock icke så illa till. Visst äro fylleriet och fattigdomen tvänne bistra förbundsbröder, men icke hafva de inkräktat hela området, och man kan hoppas, att de genom tjenliga medel kunna tvingas, att framdeles, åtminstone till stor del, rymma fältet 4). De åtgärder, ins. anser tjenligast härtill, äro först och främst inrättandet af fasta skolor. Om ock sådana komma till stånd i socknarne, så blifva de väl merändels så långt aflägse från fisklägena, att dessas befolkning icke lätteligen kan begagna dem. : Större fisklägen borde derföre hafva egna skolor, så mycket heldre, som flere hafva egna kyrkor. Men sjelfve kunna de icke bekosta dem. Det har väl också varit Ständernas mening med anslag härtill, att sådana menigheter företrädesvis skulle komma i åtnjutande deraf. Vidare skulle det troligen mycket gagna skärgården, om staten med någon uppoffring satte t. ex. Götheborgs sparbank i tillfälle, att på mera befolkade fisklägen inrätta filialafdelningar. Sådana nyttiga inrättningar kunna väl icke utan i förbindelse med någon hufvuddepot realiseras; men det är sannolikt, att vederbörande i Götheborg skulle göra hvad på dem ankom för ett så vackert ändamål. Afvenledes skulle det visst bära sin goda frukt, om staten på lämpligt sätt uppmuntrade försök, att förädla den myckenhet af smärre fisk, som fångas, såsom småtorsk, koljor etc., så att den kunde blifva en mera eftersökt och vinstgifvande handelsvara 2). Den bortsäljes nu för en spottstyfver, emedan den så illa vårdas och beredes. Slutligen är skärgården i stort behof af en ändamålsenlig fiskeristadga 3). Skärgårdens usla belägenhet har länge varit känd och omtalad; men något egentlligt har ännu icke blifvit åtgjordt till dess uppbjelpande. Undersökningar hafva visserligen för längesedan blifvit hållna, men nästan utan allt resultat. Naturkunnige ha!va erhållit resemedel, för att taga I kännedom om — hvad? och desse, som hufvudsakligen tänkt på sin vetenskap, hafva derföre gjort samlingar och lemnat fiskaren på båten. Man kan väl också icke billigtvis fordra, att en vetenskapsman med den erfarenhet han hemtat, antingen ur boken Jeller med ett metspö i handen i en ökstock, skall kunna handlägga en så praktisk sak, som ordnandet af fiskväsendet. Att fånga fisk, och sköta fisk, och -Istudera fiskens natur, äro ganska olika saker. Det vigtigaste, som blifvit gjordt, är utan tvifvel den lemnade uppmuntran, att bättre bereda kabiljo, serdeles genom fiskens slagtning. De medel, sista riksdagen anslog, för att införa bruket af garn, skola säkert bära frukt; men framtiden får visa, huru det lyckas med utrustningen af större fiskfartyg 4)Så mycket i anledning af det första brefvet. Det andra är kortare, men derföre icke mindre vigtigt. Sjelfva episo1 den, att den sill, som blifvit fångad i Kalfsund, såldes till gödsel på åkrarna, förtjenar icke vederläggas. Men hvad förut förekommer, mäste så mycket nogare skärskådas, som det innehåller premisser till ett par l vigtiga slutföljder. Det ,är sannolikt, säger författaren, att den sill, som denna vinter blifvit fångad i Kattegatt, äfven der är född och icke öfver 3, högst 4 år gammal. Man invänder, att lekande sill icke träffas i Kattegat. Det torde sålunda med skäl frågas: hvar laker donna sill? Denna fråga är jag