He RA TAR OM GAMLA OCH NYA TRUPPER., Under denna rubrik innehåller Journal des Debats en artikel, hvari det till försvar för en i nuvarande franska ministeren föreslagen lag, utt öka tjensteåren för de till militärtjenst utskrifne, påstås att det var med de ifrån kungadömet vf republiken ärfda 400,000 gamla soldater, som Frankrike år 1792 räddades. Detta vederlägges i en korrespondentartikel till )Deutsche Allgemeine Zeitung, som förtjenar uppmärksamhet för de akta, hvilka deri framläggas för att bevisa, att let tvärtom både var genom nya de trupperna, som Frankrike segrade under republiken, och de andra makterna sedermera under befrielsekriget mot Napoleon, återvunno fördelar öfver fransmännen. Vi anföra derutur följande: Det är alldeles falskt, att det var Frankrikes samla soldater, som år 4792 räddade landet. Utan att förneka den tapperhet, som några enskilda franska krigare då visade, vete vi af historien, att, de första angreppen af den gamla franska armåen på österrikarne i Nederländerna, oaktadt dessas ringa styrka, utföllo rätt illa, att hela korpsen vid första anfallet skingredes och, sedan dess anförare stupat, vände tillbaka öfver gränsen. Den armåe, som stod emot preussarne, blef äfven tillbakadrifven inemot Chalons och förlorade sina flesta fästningar, utan motstånd. Custines lycka emot kurfurstens af Pfalzs andliga soldater bevisar intet, då han var så öfverlägsen i styrka. Det var de allierades splittring, deras förakt för sina fiender, och sjukdomar, som på samma gång försvagade dem och hvilket ingaf mod och dristighet hos de bundradetals af revolutions-idgerna lifvade unga frivilliga och nationalgarder, hvilka snart utgjorde armåens styrka, ifrån hvilken det adliga befälet nästan allmänt aflägsnade sig. Det var dessa, som höllo stånd mot preussarne vid Valmy och besegrade österrikarne vid Jemappes. Det var dessa unga trupper, som besegrade koalitionens gamla soldater. Det är sannt att Nordarmåeen, som i flera år låg vid franska kusten, utan att behöfva strida, bestod till en stor del af gamla soldater och att det var denna armee, som 48035 och 41806 slogs med mycken tapperhet. Men det bör besinnas, att den redan då var förstärkt af en betydlig del konskription. Det är deremot falskt, att förhållandet med de unga, franska soldater, som blefvo slagna i Spanien och Tyskland, skulle bevisa något emot nya truppers användbarhet. De som år 4808 inbröto i Spanien, blefvo väl slagna vid Saragossa och Valencia, men voro då segervinnare vid Jena, Friedland och Wagram, sedermera lyckligare i Spanien? Voro ej helt andra orsaker vållande till franska nederlagen der, än sjelfva armeernas beskaffenhet? Och visar ej 4843 års händelser i Tyskland detsamma? Var det ej unga konscriberade, som då framträngde till Odern och segrade vid Lätzen och Bautzen? Och då de slutligen besegrades, var det ej till det mesta af det nyupp: satta preussiska landtvärnet och de äfven nybil dade ryska trupperna? Säkert är, att det var andan hos det tyska folket, som egentligen bidrog till befrielsekrigets lyckliga utgång, och om nu ett krig skulle utbryta, hvilken makt kunde väl uppställa krigsvanda trupper? Måste ej då de nya trupperna ungefär vara lika tjenliga att användas, som de ständiga armåerna? Orsaken hvarföre vi meddelat ofvanstående artikel, är den stora vigt, som denna tvistefråga äger, och hvilken lätt lärer inses. Man skall nemligen, utan mycket eftersinnande, snart finna. att den innesluter ingenting mindre, än den andr: stora frågan, hvilketdera som bör äga företrädet : och för ett lands försvar, stående armeåer eller nationalbeväring och milis. Rp