Aftonbladet – 20 maj 1843, sida 1

Regnet började upphöra, snart skulle ovilkorlisen Axel kommd; Sophie måste våga det yttersta, för att aflägsna de begge rivalerna. En id rann henhe i-sinnet. Hon föreslog: baronen: att följa sig till hennes kabinett, der bön. ville visa honom ett. häfte af ed modejournal; som bon -med, sista -posten erhållit från Paris... Förslaget antogs med : oförställd glädje. Då de ankommit till ka binettet; framsatte hon för baronen den utlofvade Iekturen —-om vi så få kalla den — den -entda; som van nåd inför hans ögon, och aflägsnade sig med en ursäkt. Sophie förmodade väl, att -baronen ej. så lätt skulle. öfvergifva dessa för hvarje. dandy så dyrsbara skatter, men för säkerhets skull igenläste hon dock dörren efter. sig. . Baronen satt förtjust i betraktandet af den nya. snitten på en öfverrock, och jord och ,himmel bade kunnat störta sams manp, Ulan att han märkt det, huru. skulle han då märka ep sådan småsak, som omvridningen al en nyckel i ett lås, S Sophie skyndade till balkongen och befriade den arme Narrqvist ur hans våta arrest. Genomblöt ifrån topp till tå, gjorde han-en högst ömklig figur, men lyckligtvis kunde Sophie besegra den häftiga skrattlust, som vid åsynen af denna kärlekens syndabock Hotade att genombryta konvenansens förmur. Hon antog tvärtom en högst allvarsam min och sade nästan hotande: Herr grosshandlare! ni har satt mig i den största förlägenhet och måste nuäfven bjelpa mig ur den. Jag måste få bort baronen, och dertill finnes blott ett medel, som beror-På er. Om ni gör mig den tjenst jag begär, blir jag er evig tacksamhet:skyldig, men vägrar ni, så äro vi skiljda vänners