Aftonbladet – 19 maj 1843, sida 2

sammal; hon saknade intet, hon tvärtom hade fverflöd af allt — utom sällhet och sann lycka; nen detta är ju blott underordnade saker i verllens ; ögon; och dömd ifrån denna synpunkt var Sophie: den lyckligaste hustru. Men hjertat hade cke : följt med handen, prestens ord förmådde cke introlla kärlek och sällhet i det nya bandet, ty hennes själ hade redan slutit ett annat, ett oupplösligt förbund. Utan motstånd gaf hon dock vika för föräldrarnes vilja, en mild resignation blef vennes bundsförvandt, och hon hade åtminstone jen lyckan, att;kunna högakta sin man, ehuru cke älska honoms Hon önskade att glömma sina fordna sällhetsdrömmar, men just i denna önskan låg det friska minnets rot, det sög sin rika näring just ur begäret att glömma. Blott ett år hade Sophie varit gift, då hennes man plötsligen dog i följd af en bäftig förkylning. Hon sörjde honom så, som man sörjer en far; men förlåt henneiom någon hoppets stråle genombröt sorgens flor; ty .hon var ung, anade hvad lifvet var, men-hade ännu ej njutit dess sällhet. Knappt bade några månader förflutit efter mannens död, innan den unga enkan var belägrad af älskare... Men, som vi redan nämnt, hade ingen af dem gjort något framsteg i hennes ynnest. Sophie är fril utropade Axel vid underrättelsen om henhes makes död, och i dessa ord sammangöto sig alla hans nyfödda förhoppningar, alla hans framtida planer. Men äfven i derf återvunna friheten låg ett nytt hinder för hans lycka, Sophie var nu rik, han fattig, som förr. Kunde han nu begära hennes hand, utan fruktan att egennytta skulle synas inblandad i hans kärlek? — Han visste det ej, om hon älskade honom, då