Aftonbladet – 19 maj 1843, sida 1

Den unga: enkan hette Sophie och hon var som vi redan sagt, skön, ehuru hennes profil icke öfverensstämde med antikens idealer. Rika, mörk. orura lockar skuggade de mjellaste kinder, på vilka ros och lilja spridt sitt skimmer, växter var symmetrisk, formerna yppiga, en mild vestaisk eld blandad med kärlekens låga brann i det mörkblå ögat, foten var den minsta och nättaste man kan tänka sig, och då man såg den sylfidiska varelsen, ville man ovilkorligen öppna sina rmar, för att kärleksfullt sluta henne till sitt röst. i Tvänge adoratörer utmärkte sig isynnerhet framör de andra, genom ifver att visa Sophies -sin ryllning. Den ene var en af dessa sysslolösa varelser, som hela förmiddagen svärma på våra promenader och hela aftonen springa på visiter eller konstmässigt gäspa på spektaklet. Han var en man med små mustascher, hatten på ena örat och lockar, som tackade perukmakarens frisertång ör sin tillvaro; fracken var tillskuren med K2xlings mästaresax och stöflorna vittnade om det Arosinska skomakaresnillet; middagen intogs på Malmens under glam med de frivola uppasserskorra och kaffet under Norrbro eller i Bazaren, med it ord det var eh af våra dandies, löjtnanten vögvälborne, hr baron Björnsprång. Hans hjeltelater sträcka sig till ett och annat öfningsläger på .adugårdsgärdet, der han genom den fatala krutöken svärtat sin brodyr och bortskämt några ar glacehandskar. Men derigenom har han utildat sig till ett värdigt fältherreämne och gjort ig förtjent af sina landsmäns aktning och de könas kärlek, ty det, tappra är det sköna värdtn, äger ju skalden. För öfrigt var baronen en man