Aftonbladet – 18 maj 1843, sida 2

Ull dlhlall ag, di UCH I fONIaLLUTNACH MyStelud, samt för utnämnandet af en sekreterare, som icke alls, än mindre allmänt, är känd för insigter uti allmänna uppfostran. LITTERATUR. Hvad är att göra? eller Rådplägningar em Rätt och Rejorm. Stockholm, 41843. P. G. Berg. 539 sid. 8:0. Ehuru nu mera nästan alla bildade sysselsätta sig med politik, är det dock högst sällsynt, att påträffa någon litterär produkt, som förskaffar läsaren en fast grund för stats-rättliga resonnemanger, och sedan konseqvent derifrån reducerar upplösningen af ett vigtigt tidens problem. TI Tyskland får man blott abstrakta teorier. I Frankrike blott vackra fraser. Engelsmännens produkter i denna väg innehålla väl en mängd fakta och tillfälligtvis gjorda, träffande reflexioner om hvad som hörer till det praktiska; men theoretisk allmänlighet är något så stridande mot denna för sin egoistiska ensidighet så ryktbara nations anda, att ehuru den icke gerna kan sägas sakna män med filosofisk bildning, dessa dock känna sitt folk för väl, för att bjuda dem på så beskaffad litterär Spis. Det måste då vara glädjande, att här iSverige finna nämnde method på ett så förtjenstfullt sätt använd, som i det arbete, hvars plan och innebåll vi nu gå att referera. Om man besår en åker flere år i rad med samma säd, som man derå skördat, så försämras grödan småningom mer och mer. Afkomlingarne af de spanska grander, som gifta sig blott inom slägten, blifva slutligen idioter eller fåniga. Hvilka förunderliga verkningar visar ej deremot racekorsningen. Menniskoslägtets historia vittnar, att folkslag, hos hvilka sedeförderf, lyx, öfverförfining samt alla de usla passioner och laster, som dermed stå i vexeiverkan, tagit öfverband, måst duka under och lemna rum för friskare naturer. Mar börjar derföre redan misströsta om en lång lifstid åt den Germaniska stammen, och Russomanerna beprisa på förhand de Slaviska folkslagens goda anlag. Men man besinnar ej, att den falska civilisationens karakter-förstörande verkningar aldrig hinna till de lägre klasserna, och att man derföre här har en outtömlig källa, hvarifrån nya krafter kunna inströmma, om ledningen sker på ett ändamålsenligt sätt. Första vilkoret härvid är naturligtvis den politiska nullitetens annullerande. Utan att gå någon dylik psycho-pbysiokratisk räsonnemangs-väg, kommer förf. af ifrågavarande skrift genom sin statsrättslära till samma resultat. Författaren, som på ett originelt sätt gör menniskans obelåtenhet med sitt tillstånd till civilisationens och kulturens primum movens, inleder denna åsigt genom ett litet gyckel med den vid sista riksdag utkomna brochyren: Tidens oro och tidens kraf, emedan obelåtenheten deruti omnämnes såsom något obestämbart, hvilket ingen kunde säga hvarifrån det kommit, och han angifver derefter några af obelåtenhetens primitiva och allmännare fenomener; men säger sig, innan saken nogare undersökes, vilja gifva det politiska förståndet en säker position genom öfversigt af de hufvudsakligaste theorier i samhällsläran. Sålunda genomgås i korthet och bortmönstras den theologiska, den historiska och den Hegelska skolans statsläror. Deremot synes författaren mera belåten med de åsigter, som äro framställda uti den af f. d. professoren, numera statsrådet Grubbe, 4839 utgilna Filosofiska Rättsoch samhällslära, och lemnar en kort redogörelse egentligen för den afdelning deraf, som angår statsläran. Likväl göras dervid åtskilliga, som det synes, grundade anmärkningar, och isynnerhet klandras den förkärlek och omständlighet, hvarmed statens ethiska moment behandlas, alldeles som vore detta ett fält för lagstiftares och praktiska statsmäns hufvudsakliga förfoganden, ehuru Hr Grubbe sjelf sedermera yrkar, att dessa sistnämnda böra vara nästan endast indirekta. Imedlertid har den skadliga effekt uppstått, att våra stationära, (som icke vilja märka, att uttryckligen lika mycken vigt förbehålles åt det juridiska momentet, ehuru derom ej så mycket ordas) anse sin ensidighet härigenom vetenskapligen sanktionerad, och de begagna nu också termen det ethiska momentet, som en talisman mot all obelåtenhet, all reform. Sedan vår förf. slutat denna recension, visar han, att dylika statsläror icke kunna blifva allmänt gagneliga, emedan de dels utesluta det egentligen politiska, dels såsom principer använda vissa abstrakta ideer, analogier, rhetoriska fizurer och dylikt, hvarigenom man lätt kommer till skefva resultater. Sålunda kan t. ex. staten väl till en del riktigt anses såsom en organism, men iakttager man icke analogiens gräns, så springer man lätt öfver till begreppet om lifskraft, och till de uppbyggliga deklamationerna om kärlek och förtroende för de styrande. Förf. säger härom, sid. 430: Sedan begreppet lifskraft längesedan blifvit förkastadt i den nyare natur-filosofien, helst det fysiska lifvet der betraktas såsom en process, hvilken i sitt reela eller praktiska moment yttrar sig först såsom saknad, smärta eller brist, och sedan såsom drift att afhjelpa bristen, kan det icke vara skäl för en kännare af nutidens filosofemer, att bibehålla detta redan i sin egendomliga sfer dunkla, absoluta begrepp der, hvarest det skall tagas metaforiskt, och sålunda blir ännu mera mörkt och obestämdt. I stället visas, huru missnöje med styrelsens orättvisor samt behbofvet en mA at