Aftonbladet – 17 maj 1843, sida 3

smältning-af-stridiga-intressen,-dock alltid så, att åhöraren, förblef i ovisshet om talarens egen öfvertygelse. Bland annat yttrade den älskelige psångarkungen dessa tänkvärda ord: Låt deunga sluta. sig, tillsammans; låt bildningen och humaniteten förena, hvad inskränktheten och det enskilda intresset allt för länge söndrat; då, först då arbetar man på den rätta unionen. När ungdomen, som både känner varmast och kanske ärlisast omfattar det sköna och förträffliga, framstår alt blifva det godas målsman, så må de betänksamma gubbarne tiga, och derför tiger jag., Troende mig allt för länge hafva uppehållit den store. dana-skalden med mitt besök, steg jag upp för att gå. , När jag hade, tackat för dessa oförsätliga stunder, tog Oeblenschläger en bok, skref några rader deri och lemnade mig den under förklaring: att jag skulle emottaga hans Sokrates, för att bättre ihågkomma författaren. Rörd tryckte jag den hand, som så mästerligt teknat Helge och Palnatoke, aflägsnade mig, något stolt åf der visshet, att hafva. vexlat förtroliga ord med Europas största skald. — GRUNDLIGT BOTÅD SVARTSJUKA. En embetsman herr N., i Paris, hade den olyckan att vara svartsjuk på sin vackra fru, hvilken å sin sida led af samma låga. I förra månaden inträdde en obekant i hans ombetsrum, bad att få tala enskildt med honom, och inderrättåde honom, att hans: fru bedroge honom och ör närvarande befunne. sig på, en restauration; vid Fontainebleau-porten med en; herre. Den fremmande öljde honom dit, visade Honom in i ett rum och bad honom: vänta några ögonblick. Af ögonblicken blef in timma, herr Ntrodde Sig narrad och gick ut ur ummet. I förstugan mötte han sin hustru. Så har ag då ändtligen ertappat er, min fru! utropade manven. Har jag icke ertappat dig, dåliga varelse! gaf run till svar. ; I denna tow fortsattes det ömma samalet en stund, tills de begge berättade för hvarandra wuru de blifvit ditnarrade; begge lofvade att ej mer vara vartsjuka på hyarandra och skrattade åt hela äfventyret. Ven efter glädje varder ofta sorg; då de kommo em, funno de sitt hus alldeles utplundradt.