Aftonbladet – 17 maj 1843, sida 3

till den nyare riktning, som gjort sig gällande in om roman-litteraturen. Oehlenschläger upptog det ej illa, utan .yttrad blott leende: jag märker att husgudarnas tide äro förbi. I stället för det gammalmodiga bruke af flere gudar, vill: man nu vinna sig en inbilla konsequens, medelst att knappast erkänna någoi Gud. Men akta er för en sådan tro, dencförtor kar bjertrötterna, den förstör allt det goda, fö hvilket man allena bör lefva. Hvad Goethe-be träffar, så var han: att ånse som en döpt:hed ning, han Hade åtminstone afsvurit guldkalfven detta egoismens träbeläte, omkring hvilket vår moderna restauratörer inom vitterbeten vilja fir: sina Orgier. Jag tillsporde skalden, om de fransyskt-moder nå åsigterna i statsreligion och vitterhet vunni några apostlar i Danmark, såsom det redån sket i Sverige. Härpå svarade Oecblenschläger oför täckt: ja, såsom hos er, men ej med somm: häftighet. Jag skall uppriktigt säga er, att Vv Danskar äro något trögkörda och att våra s. k reformatörer sättas ej i rörelse, hvarken genon ångkraft eller elektricitet. Vi må dock icke för tänka: att nya åsigter stiga fram att ersätta för murknade gamla, utan snarare betänka: att hvar. je tid har sina ideer, samt att en ständig aflös ningsprocess går igenom hela skapelsen, hvarvid det gamla måste lemna rum åt det nya. Dettsc är dock något annat, än att vilja uttränga de beståndande, allenast för att det kan bestå., Talaren lade en skarp tonvigt på de sista orden. Så småningom lemnade vi detta ömtåliga ämne under det jag försökte att få Oehlenschläger ir på politikens upptrampade allmänning, och synnerligast, för att utforska hans tänkesätt, rörande den i Danmark temligen bösljudt yttrade önskan: att bilda Sverige, Danmark och Norge till en enda nordisk stat. Med mycken takt och statsmanna-skarpsinnighet vidrörde han: frågan; upp kastade skäl, både för och mot en sådan höp