Aldrig har jag sett en skönare man. De stora och förtroliga blickarna äro fulla af eld och skarpsinnighet. Den vackra munnen är liksom skapad alt endast tala diktens. blomsterspråk. Det inre och yttre öfverensstämma i detta väsen och uppenbara den upphöjdaste mensklighet. Sedan jag framfört en och. annan, som mig tycktes, behöflig ursäkt för mitt egenmäktiga besök, och derunder gifvit luft åt mina sympatier för Helges sångare, anvisades mig en plats i soffan och vårt samtal började, med att Oelenschläger sade: phaf tack för denna er uppmärksamhet mot en gammal främling, hvilken nästan blifvit bortskämd af Svenskarnes godhet mot honom. — Nå hvad säger ni om vår hufvudstad? Den är liten, men vacker, icke sant? Förmodligen har ni ännu ej haft tid att besöka komedien. Vill ni i afton se min Starkodder, så gå dit. Ni känner måhända detta drama? . . Jag svarade så fåordigt som möjligt på dessa frågor och bedyrade: att man i Sverge kände detta arbete så väl, som i Danmark, och isynnerhet författaren; att det näppeligen skulle hända en Dansk i Stockholm, hvad det händt mig i dag uti Köpenhamn, nemligen, att då jag på gatan tillsporde en förbigående om Oelenschlägers logis, svarades: jag känner ej honom. Känner ni ej Oelenschläger? Ja så, ni menar Oelenpotter (krukmakaren), han bor der. : Åt denna berättelse 10g skalden och återtog: att dylika misstag bade han sjelf fått höra om sig sjelf, sednastunder resan i Norge, der man en gång förvrängde hans namn till Odeläger Efter detta skämt to3 jag mig anledning helsa från Tegner, hös hvilken jag nyss hade gästat. Vid Tegners namn klarnade blicken hos -Oelenschläger, och han sade: ja, Frithiofs diktare det är en man, som är kär för hela den civiliserade verlden. . Jag betraktar honom såsom en af mina redbaraste vänner, och, som förfättare, är han en afode mest Klara; gåjernor på diktens bimmel. fr pr 2 4 and