Aftonbladet – 16 maj 1843, sida 3

es SK TLANDADH ÄMNEN FRANSYSK LITTERATUR. Uppmärksamheten inom den litterära verlden i Paris är för närvarande fästad på ett nytt dramatiskt arbete; hvarom en i Leipz. Allg. Zeitung införd korrespondentartikel yttrar följande fördelaktiga omdöme: Det är. en tragedi, af en ung litteratör från landsorten; vidnamn Ponsard, hemtad ur den äldsta romerska historien, nemligen Collatini gemåls, Lucretias död. Skalden har i början rönt mycket motstånd ibland litteratörer, och hans arbete blef till och med frånkändt all förtjenst. Det lyckades, honom likväl att få det antaget för Odeonteatern. Då imedlertid motpartiet fortfarande var verksamt, antog sig Boccage, en af Odeons. talangfullasteoch -snillrikaste artister, haps arbete och föreläste det först hemma hos sig inför.en samling al. 430 personer, till en del af dem, som utgjort -den unga talangens strängaste vedersakare eller genom fördomar voro ozynsamt stämda mot honom. Tragedien vann dervid den fullkomligaste seger och erhöll äfven hyllning af sina fiender. För att så mycket säkrare förbereda pjesens framgång, ty den skulle inom kort uppföras på Odeonteatern, föranstaltade man ännu en läsning af pjesen i eff omnat scällokap, NM a, flland Ä a ste klafe NULETatvVI GI, AT a 1 PR ven de Lamartine befann. sig... Såväl de som haft små tankar om pjesen, som de, hvilka väntade sig mycket, blefvo öfverraskade; det sköna arbetet öfverträffade alla förväntningar. De Lamartine, som vid flera serskilda ställen gifvit tillkänna sin beundran öfver versifikationens skönhet och behag, yttrade slutligen: Andtligen är oss en dramatisk författare född; detta arbete är en ovanlig företeelsex I sjelfva verketär det beundransvärdt, hvilket varmt lif skalden förstår att ingjuta i den för våra vanor och bruk kallnade antika tragedien. Han har lösgjort sig från stoltheten i det s. k. franska klassiska sorgespelet, men derjemte med största konseqvens och stränghet bibehållit de inre lagarne om enheten, alla de spridda delarnes koncentrerande till ett helt. Specialiteterna, liksom: detcchela i arbetet; vittna om författarens poetiska rikedom och klara insigt i dess användande. Litasom hvarje annat arbete, eger äfven detta sin svagare framstående del, dock kan man om detsamma i dess helhet säga: det är hvarken för mycket eller för litet, Uti den sceniska behandlingen. har författaren efter en mycket lycklig ingifvelse lemmat den äldre franska tragediens kalla, stelt patetiska genre och närmat sig den nya skolan, men. just: blott och bart så mycket, som ämnets värdighet tillåter och för en större liflighets skull fordras. Karaktererne äro med säkerhet genomförda. och klart tecknade i några få djerfva konturer, utan: att likväl fram ställa omotiverade godtyckligheter. ÖOfverhufvud taget är det för arbetet väsendlligt fördelaktigt, alt det, afvikande från den nyare konstriktningen, endast följer sunda grundsatser, naturliga utvecklingar, ständigt håller måttan och vinnlägger sig om enkelhet, utan att afstå något af det prydliga. Ponsards diktion är dertill mycket rik på sköna poetiska specialiteter; man kan icke höra tio rader, utan att öfverraskas af någon ny, behagfull och värderik tanke; med ett ord, skaldens namn. skall säkert inom kort blifva lika erkändt och aktadt som något annat skaldenamn för närvarande i Frankrike. Dess uppstigande på den litterära horizonten är derföre en tilldragelse, hvars inträffande likaväl förtjenar omnämnas, som den nya kometens. — Artikeln innehåller sedermera några anmärkningar mot dialogen äfvensom mot upplösningen eller slutet af tragedien, men dessa hindra likväl icke körrespondenten att om densamma instämma uti deLamartines ultryck:-denna tragedi är ett ovanligt fenomen.n KERO — T ett bref från Rom. infördt i Augsburger