Aftonbladet – 15 maj 1843, sida 2

förbi. Konungen kom ned och sade, att han, emot sin vana, bjudit oss till denna fest, såsom det bästa medlet att visa sin tacksamhet för prinsarnes återkomst och den godhet, man visat dem och honom. Musiken börjades, och några af konungens hustrur begynte dansa omkring på gården med hastiga och sirliga vändningar; deras rörelser hade ingenting anstötligt eller oanständigt; så snart de upphörde, kom konungen ned och började sjelf dansa; då han kom nära oss, sade han, att konungarne af Ashanti aldrig lemna någon tillträde, då de dansa för sina hustrur, men att ban gjorde det af aktning för drottningen i England; derefter dansade ban bort till sin plats. Härefter kommo danser af andra af hustrurna, hvilka tillika sjöngo krigssånger till hans ära; han sjelf kom åter ned, dansade med qvinnorna, förklarade oss anspelningar i sångerna, tog svärdet ur handen på en af gossarna, dansade litet, tog derpå en bössa och dansade åter, kom fram till mig, ga mig handen och dansade in ibland qvinnorna. Di det blef afton bildade han, med qvinnorna i deras sidenkläder och massan af guldsmycken, den besynnerligaste grupp jag någonsin sett. Vi gingo bort klockan sju. Konungen af Ashanti (eller egentligen Aschanti) försäkrade flera gånger Hr Freeman, att han förut tviflat på Europeernas oegennytta, vid deras för. sök att civilisera Afrika, och med misstroende sett deras besök, men att han nu var öfvertygad om deras goda vilja och skulle bistå dem att införa civilisation. Freeman lät, genom sin följeslagare, Brooking, öppna en skola, till hvilken konungen genast anvisade honom en plats, och den besöktes af Osai Kujoh, den närmaste, och Apo