Aftonbladet – 13 maj 1843, sida 3

Så mild, så ren, så skiljd ifrån All flärd, som harmonier skämma. Hvem hörde dig och rördes ej? Af Edgars vemodsfulla klagan, Och af ditt spel, ack! skynda säg, Hvem lärt dig så uppfatta sagan? Hvem lärde dig, så djupt. så varmt I toner, som vårt öra smeka, Att kärlek härma, att så sant Med bjertats alla känslor leka? Ej sjelfva Scott sitt Ideal Mer stolt än du sig kunnat tänka, Då du framstår i fädrens sal, Der din och Ashtons klinga blänka. Och som Raoul, som Marcels vän, Hur blygsamt ses du ej inträda, Bland dessa stolta riddersmän, Som redan åt ditt fall sig gläda; Som gäckande din tro bele, Så lågande, som kärleksglöden, Uti ditt bröst, en tro, den de Ej rubba få. Den trotsar döden. I minnet än jag klinga hör Romansen om din väna stj rna; En sång, så svärmande, den bör Helt säkert röra mången tärna. Med don Alonzos skygga blick, Med Almavivas ljufva böner, Med druckne krigarns djerfva skick, Du städse lika framgång röner. Men snillet aldrig, som man vet, Sig binda lät vid blott en bana, Och konstens stora hemlighet Är, att af dikten sanning dana. Kro etetotäedtttth ie b-35-3A6 ERK SKEN