Aftonbladet – 13 maj 1843, sida 3

ATTELLE TERS UAE SIR G03 gel, GLISVAM MV oh britter had fall häruti är ganska oskyldig. Ofta är inspirationernas öfyverförande på papperet, och ännu mera satsens utarbetande åtföljdt af svårigheter — Kirnberger och Marpurg äro föga ,ekande, författare — melodiens inkarnation anförtros således åt en musikus ex professo, hvarefter pressen måste deran. Sålunda äro vi temligen försedde med enstämmig sångmusik vid piano, ty denna form är allmännast begagnad, såsom den, hvilken tillåter den mesta förenkling. Denna sånggenre, som förhåller sig till operamusiken, såsom en miniatyrmålning till en i större skala utförd tafla, har äfven derföre funnit de flesta bearbetare, emedan man anser sådane miniatyrer ej kunna erfordra så mycket konst ibehandlingen. Den simplicitet, som råder t. ex. i de Mozartska och Beethovenska sångerna, tyckes vara så lätt att träffa; men man besinnar ej, att tankarne blott i extensilt, ej i intensift afseende få vara mindre än de som tillhöra den dramatiska musiken, och alt denna simplicitet, denna enkla naturlighet endast genom den högsta konst är upphinnelig. Följden deraf blir ofta, att vi i stället för dessa med finess och gratie utförda miniatyrer erhålla obetydligheter, i stället för simplicitet hvardaglighet — om det än är onekligt, att vi ingalunda sakna författare hvilka göra berömliga undantag i detta hänseende. Imedlertid hämmas denna alltför rikliga tillförsel af visor och romanser i någon mån genom bearbetandet af den flerstämmiga sången. Här kunna mellanstämmorna och basen ej behandlas så magert och enformigt, som i den enstämmiga sången med piano, ej heller går det an att inskränka harmonien till treklangerna på tonitan och dominanten; och hvad ideernas halt beträffar, så gör man sig dock i allmänhet ej gerna så mycket omak med stämföring, imitation, harmoniska gångar o. s. v. om sjelfva tankarne. ej duga. Åtskilliga tonsättare hafva hos oss försökt sig i denna genre, ofta med framgång, och man bör erkänna det förtjenstfulla uti deras bemödanden i detta afseende. — Besynnerligt förefal er det oss emedlertid, att man vid dessa sånger för mansröster nästan aldrig använder den trestämmiga satsen, utan blott den fyrstämmiga. I flerstämmig musik för både qvinliga och manliga röster är den fyrstämmiga satsen egentligen på sin plats, i anseende till det vidsträcktare omfång, hvilket här står komponisten till buds, och den spridning af stämmorna, som deraf blir en följd; dock gör äfven här den trestämmiga satsen ofta en ganska god effekt. Men i synnerhet egnar sig denna sistnämnde för kompositioner för mansröster: ty, utom det, att omfånget här är mera inskränkt, så förorsakar rösternas djupare läge lätteligen oklarhet, i synnerhet vid mångstämmigl sats; dessutom har den trestämmiga satsen något luftigt, något gratiöst, som dem fyrstämmiga saknar. I vårt tycke kunde den sednare med fördel användas i koralstilen, och öfverhufvud i kompositioner af högtidlig och allvarsam karakter, den förra deremot företrädesvis i den erotiska och bacchanaliska genren. Närvarande arbete är, så vidt vi veta, det första, hvaråt författaren gifvit offentlighet, och utan att utmärka sig genom egentlig genialitet, saknar det dock ingalunda förtjenst. Dessa sånger andas känsla och lif, och visa, att förf. icke saknar kännedom om behandlingen af denna konstform. Oaktadt man finner åtskilliga äfven harmoniskt intressanta partier, skulie man dock kunnat önska någon mera sorgfällighet i afseende på satsens renhet: qvintparaleller förekomma i synnerhet ej sällan. Förf. låter ofta tvenne treklanger diatoniskt följa på hvarandra; bättre hade varit, om hanl stundom hade utbytt den ena af dem mot ett sextackord. — Alla stämmorna följas troget åt från början till slut i samtlige sångerna: de inträda och upphöra alltid samtidigt, och ehuru detta ej är något egentligt fel, uppkommer dock derigenom en homofoni, som stundom blir något enformig. M 4 är en frisk och behaglig komposition, hvilken äfven rätt lyckligt återger poemets anda. — Emellan 35:te och G:te takterna förekommer en dubbel qvintprogression, och i den 6G:te en oförberedd förhållning; ett d uti andra tenoren, och en dylik not i 4:sta bssen hade afhjelpt samtliga olägenheterna. Äfven JB 2 är rätt intressant, isynnerhet den sednare hälften. Det är ett jagtstycke, och förf. har gjort ganska klokt uti att ej här anbringa de i kompositioner af denna art eljest så vanliga waldthornssatserna, som börja bli något utnötta. — Äfven här förekomma ett par qvinter. JM 3 är mindre betydande: den saknar färg, rytmen är enformig. — I 47:de, 48:de och 49:de takterna hade basen i vårt tycke gjort mera effekt om den gått qvintoch qvartvis. MV 4 är en rask och liflig dithyramb, som bör taga sig väl ut vid skickligt utförande, isynnerhet om andra basen i 9:de takten sjunger as i stället för g och uli den 43:de des för ce, hvarigenom de obehagliga qvinterna mellan de yttersta stämmorna ginge bort. Je 5 är en elegisk komposition, som karakteriseras utaf en sann känsla, en rörande enfald. Ref. skulle vilja anse denna sång, jemte JV Al såsom de mest lyekade i samlingen. JM 6 förefaller! oss något maniererad: modula-: tionerna äro något för luxuriösa, och grundtonarten påträffar man endast vid början och slutet;! en enklare stil skulle bättre hafva öfverensstämt med poemets anda. I ( Oaktadt. de brister, från hvilka närvarande ar-: bete ej är fritt, röjer det dock rätt vackra anlag för kompositionen, och om förf. framdeles egnar den tekniska utarbetningen något mera noözgrann-.