Du tar riktigt ordet ur mun på mig, Sofi, svarade den andra. Så tycker jag med. Men hör du! — Du, som är vacker och orädder af dej, kunde gerna gå fram till. lyttnanten och be honom att de stackars gossarne få parmassion för i dag. Gör detl Fy, tycker dul, smålog Sofi och vred sitt hufvudkläde litet tillrätta. Derefter, då löjtnanten närmade sig den flygel, der hon stod, gick hon fram några steg, troligen för att blifva bemärkt. Detta lyckades också, ty löjtnanten kommenderade genast för fot gevär och gick fram till henne, Hvem är du, mitt söta, vackra barn? frågade han, och klappade dervid hennes fina, rodnande kind. Jag är -Cesars hustru, med förlo,, svarade Sofi, och såg skalkaktigt på den unge löjtnanten. Bah! redan gilt? Det var dumt! Din Cesar är en lycklig ost; liksom den der gamle i Rom. Hur länge har du varit gift med den store Cesar? Bara -sex veckor.p Då tycker du väl ännu om honom, kan jag tro?) Hur konstigt lyttnanten talar! Skulle jag inte det? Men om jag tordes be lyttnanten ... pHvad då? Sög ut, min nådiga fru Cesar! Jag lofvar på förhand att din bön skall bli beviljad, äfven om du bad att din Cesar skulle bli krönt, hvilket den gamle aldrig blef. Jag förstår inte hvad lyttnanten menar, — sade soldathustrun och ryckte behagsjukt i sitt snöhvita hufvudklädes snibbar — men med gunsti tillåtelse tycker jag riktigt att det är synd om de stackars knektarne, som stå bär och exersyssan i kölden. Kunde de inte få slippa nu? — och vid det hon yttrade detta, slog hon bedjande upp sina sköna ögon och visade tillika, under det hon smålog, tvänne rader af de hvitaste tänder. Den finaste verldsdam hade icke kunnat framföra en anhållan med mera behag, eller haft mera bländande skatter att muta med; och som skönhetens makt allestädes är oemotståndlig, i kojan som på thronen, sade löjtnanten: Du är en liten slipad skälmunge, men duhar mitt löfte — dock skall du inte lura mig mer. det lofvar jag. Åh, söjer lyttnanten det?, — svarade soldathustrun med: ett litet spotskt,. tviflande Jeende,