stelhet; hans gång ledig och lidande; hans upp: syn frimodig, och hela hans yttre tillkännnagifv: raskhet och skick. Hvad menar du med iidande gång ? frågade derefter löjtnanten en liten, krokig soldat, mec stackotta ben. Det ä väl något de denne. I dag äro ni större åsnor än nänsin, skrek löjtnanten, men ni skola också få exercera i köl. den, det lofvar jag er. Hvilket är soldatens hufvudvapen?, frågade han sedan en ung, tjock, rödblommig luns, med ett godt, men enfaidigt utseende. 7 Gud bevare lyttnanten! Det ä mat-tornisten!, svarade denne och såg mycket säker ut. Ack, du grötbuk! hvad du är dum! Men nu tror jag, att jag gått igenom med mina förnämsta ijusalfer,. Nej, för fan! Se der har jag ju ännu min goda vän Sjö qvars Kom hit, du krona för alla maladrätter! du bulvanernas ljus och föresynb Den goda Sjö linkade from, gjorde ett tölpaktigt ställningsstes och satte magen ut och bröstet in. År du gift ännu, bror Sjö? frågade löjtnanten. Nä-ä, nådi lyttnant! Tösera bara skratta åt mej, vär jag talar om bruasäng. Det bevisar smak hos dem, det. Men om nu någon vore nog dum att tycka om dig, och du beslöt att gifta dig, — hvad står här, att du då skulle göra? : Kors, hur lyttnanten kan fråga! flinade den goda Sjö, smått förlägen, jagskulle fälle hålla å min gumma vet jag. Löjtnanten kunde icke hindra sig från att skratta och soldaterna instämde deri. Derefter sade han Bror Sjö, det fägnar mig, att du är dig lik; mer kom ihåg att du får dina modiga fem och tjugo om du ingår giftermål utan att förut hafva begärt kompani-chefens tillstånd dertill. Marsch )b Förhöret fortgick derefter med de bättre instruerade, ända till dess sammanringningen kallade alla i kyrkan. Af hvad här ofvan är skildradt. kan imedlertid låsaren finna, att det lilla gods ett sådant förhör medför, mångdubbelt uppväge: af all den förlust befäl och trupp måste lida genom de långa och besvärliga marscherna till och frår ulöckeligt, vet jagn, svara