Aftonbladet – 10 maj 1843, sida 2

ungdomen, hvad kan man väl sedan bibringa en rå, trettio år gammal bonde? Imedlertid låter det sannerligen rätt löjligt, när man hör, att en sådan, på ett par månaders tid, skall lära sig skrifning, räknekonst, matematikp, topografin, äl befästningp m. m. Detta tomma, flärdful:a skryt ofvanifrån verkar högst menligt på soldaten, och han återvänder från sitt korta fälttåg mot mörkret dumdryg, stolt och försjunken i den farligaste af all okunnighet, den okunnighet nemligen, som tror sig veta något. Serdeles gäller detta herrar Drottningholmare, hvarpå vi sett ett litet bevis här ofvanföre. Men författaren har här, helt plötsligt, inkommit på den allvarsamma betraktelsens väg. Detta var verkligen icke hans mening från början. Han ber de:löre underdånigast om ursäkt, och återvänder på ögonblicket till nådi lyttnanten, som står i klockarens. lada med: Soldat-undervisningen för den kongl. Svenska armåeen, i sin tappra hand. 2 ;Hvad är en soldats skyldigheter mot menni-. skor i allmänhet? frågade löjtnanten nu en lång, hvithårig rekryt, med ett dumt, glåmigt ansigte. Denne rätade sig, så godt han kunde, gömde händerna bakom ryggens slut och stammade: Han ska vara beskedlig — — Han skall så fan heller, ditt nöt! Han skall vara höflig och dermed punkt. Endast du och dina likar äro beskedliga. . Sträck på dej! och stå inte som en spelbågel, — fortfor löjtnanten — Kan du säga mig, hur en soldats gång och kroppsställning skola vara, då han är klädd i uniform ? De ska vara lidandex, svarade rekryten och såg mäkta olycksalig ut. Är du spritt rasande, du ohjelplige bulvan? Hvad menar du med det?, Gud bevare nådi lyttnanten!) stammade rekryten och teg derpå som en stock. Och fan må ta dig! sade löjtnanten och ställde sin fråga till en annan. Denne uppläste ledigt och flytande: .Soldaten bör gifva akt på sin kroppsställning och gång, s alt en krigisk hållning må hos honom öfvergå till vanal!) Hans ställning bör vara sträckt utan