net, och då vittnet ytterligare framställde sin farhåga, i afseende på kartornes beskaffenhet, erhöll han a! Meurling den mundtliga försäkran att de voro äkta, derom Meurling blifvit förvissad genom intyg från statskontoret, som förut skall hafva granskat och godkänt dem. Meurling, häröfver hörd, förklarade att vittnet i sin sistberörde utsago helt och hållet irrat sig. Då Meurling vid ifrågavarande tillfället träffade vittnet, hade Meurling sig fullkomligen bekant, att kartorne voro falska, och stod på resan hit, för att upptäcka fabriken, hvadan det således ej skall vara tänkbart, att Meurling hade kunnat meddela försäkran om kartornes äkthet. Upplysningen att kartorne blifvit i statskontoret granskade och befunna riktiga, derom notarien Dahlborg vid kämnersrättten i Stockholm vittnat, hade Meurling meddelat Wallman å Skenninge marknad, då Mcurling ännu sjelf var villad af förberörde, ej af statskortoret, utan af kamreraren Ygberg lemnade intyg. Meurling yrkade derföre enständigt att viltnet måtte närmare besinna sig på sin utsago, som, om den vidhölls, skulle, efter hvad Meurling fruktade, bidraga till hans störtande. Rätten förehöll inspektoren Wallman att noga öfverväga, hvad han i förevarande fall så väl som i öfrigt vittnat, och tillkännagaf sig vilja lemna honom tid af några timmar för att ytterligare föra sig till minnes den omständighet, vid hvilken Meurling fästat så mycken vigt; men då vittnet försäkrade, att besinningstid är alldeles obehöflig, att han icke berättat annat än hvad han med visshet vet sannt vara, och att just vid sammanträffandet i Skenninge, under Meurlings resa hit, upplysningen om statskontorets intyg blifvit af Meurling meddelad, så förklarade Meurling att det tilläfventyrs förhåller sig så som vittnet uppgifvit. Förehafvande ett värf, för hvars lyckliga utgång den yttersta tystlåtenhet och försigtighet voro vilkoren, skulle det nemligen hafva varit alltför oklokt, att ingifva Wal!man misstroende till de kartors äkthet, hvilka han af Meurling tillhandlat sig och hvaraf tilläfventyrs hade följt att, före Meurling, ryktet hit ankommit det han innehaft falska kartor. För att bestyrka sin i attesten lemnad2 uppgift, at! kammarskrifvaren Landberg af emottagne kartornt användt för 98 Rdr hbko, förevisade Wallman ett a Landberg, den 28 Oktober 4842, till Wallman aflå tet bref, hvari han erkänner sig hafva emottagit kar tor för 425 Rdr, hyilka han i bilagd räkning på föl jande sätt redovisar: Räkning. 4842, Sept. d. 20. Undertecknad cmot tagit kartor för 423 Rdr. Härifrån afgår: 14844, Dec d. 30. Omkostnad i hofrätten för mål mot Mörk 11 38. 4842, Sept. d. 4. D:o för lagsökningsmål mo Lagergren 11: 43. Okt. d. 20. Utbetalt till C. v Seth 66: 32. Provision med postningar utbetald fö de afyttrade kartorne 4: 34. För renovation, repa ration och postningar för en kedja till Reutersvär 4: —. 29 kartor återsände för 329:Summa Bk A J. W. Landberg. Landbergs skrifvelse upptager den förändring a räkningen att, i stället för. 329 Rdr, återsändes kar tor för 327, samt kontant 2 Rdr, allt banko. Vittnesförhöret fortsattes med: 2:0 Ljungdahl: som tog på sin aflagde ed den vi sista urtima tinget ingifna, nu upplästa vittnesattest hvilken han icke hade något att tillägga. 3:0 Frosten Bengtsson: hade sig icke bekant hu ruvida falska kartor varit i omlopp. men på gifvei anledning berättade vittnet: att å Stolpastugu mark nad i Juni månad 48414, vittnet bjudit kronofogde Crona jemte några handlande ifrån staden att, vi hemresan från marknaden, spisa aftonmåltid i Wer peshult; att bjudningen blef antagen och att spisnin gen försiggick i öfra våningen af viltnets hus; att ei stund sednare, vittnet inkommit i ett rum af andr våningen och funnit der flera af sina gäster, samlad omkring ett bord, och sysselsatta med ett för vittne okändt spel, som hölls af en jude vid namn Lev hvilken objuden ankommit till stället; att under de vittnet ett ögonblick dröjde i dörren, ban varseblifvi det kronofogden Crona höll i handen några pappers blad, som han sade vara kartor af 10 Rdrs valör oci hvilka han, på anmärkning af någon bland gästern att de voro oanvändbara såsom penningar, förklarad sig viija inlösa Vid spelets slut; att vittnet derefte utgått och jemte kronolänsmannen Bergholtz tagi plats i trädgården samt ej har sig bekant huru spe let slutades. Kronofogden Crona erkände, på tillfrågan, vittnes målets riktighet och upplyste, att dessa kartor vor desamma, hvilka han förut uppgifvit att baron Poss erhållit. Posse, som åtföljde Crona från markneaden hade ej penningar till spelets fortsättning, samt erhöl derför af Crona 8 stycken kartor å 40 Rådrs valör med hvilka Crona händelsevis, var försedd. Croni sjelf vågade inga kartor i spelet. 4:0 Peter Frostensson berättade, tillika med sir fader, angående tilldragelsen i Werpeshult, samt til lade: att ehuru vittnet var närvarande under spelet hvilket kallades biribi eller roulette, vittnet ej gifvi akt derpå, huru många kartor som varit i omlopj eller af hyem de i början blifvit vågade; dock erfoi viltnet att sju stycken kartor, hvardera af 40 Rdr: valör, blifvit bortspelade. Vid spelets slut hade näm. ligen, på anmärkning af bankören, Juden Levi, at han cj förstod kartornes användbarhet eller motsva righet till kontanta penningar, kronofogden Crona ta. git vittnet afsides och öfvertalat honom att inlösa S stycken af kartorna till deras stämpelvärde, hvilket vittnet biföll, och hvarefter bokhållaren Borån samt landtbrukaren Jacob Crona jemväl inlöste tillsammans 4 stycen. Påföljde dagen, efter det Levi fått, på sin begäran, qvardröja öfver natten, fann han, bland sina penningar, ännu en karta, som han med mycken enträgenhet sökte förmå vittnet att inlösa. Vittnet vill for slutligen hans önskan, på det sätt, att kartan: utbyttes mot ett dussin bomullsdukar, värde 44 Rdi riksgäldssedlar. Vittnet anmodade nämndemannen Sven Gabrielsson i Anneryda, att vid tinget försälja kartorne, samt har af honom erhållit motsvarande belopp