han likväl i Oktober månad, förlidet år, återsinde stämpladt papper för 327 rdr b:ko, hvilka sedermeraj på sätt här ofvan är omnämdt, blifvit till herr häradshöfdingen Tornerhjelm aflemnade. Nu i dessa dagar har jag uti tidningar funnit införd den berättelse i ämnet, Landberg inför Stockholms kämnersrätts första afdelning afgifvit, och till min förundran erfarit, att Landberg förnekat sig hafva användt mera än några få af de till honom aflemnade chartor, och dermed velat göra till osanning min uppgift inför konungens befallningshafvande i Linköping, men jag är i tillfälle, att medelst Landbergs egenhändiga bref och redovisning af den 28 Oktober förlidet år bevisa, att han i sjelfva verket användt 98 rdr b:ko, så att min uppgift i detta afseende äger fullt vitsord. Jag ägde vid uppgörandet af dessa aftal och emottagandet af förutnämnde uppdrag, icke ringaste misstanka, att ifrågavarande stämplade papper möjligen kunde vara falskt, och än i denna stund saknar jag allanledning att ens misstänka sådant, än mindre att derom vara förvissad, men jag rådförde mig likväl med flera af mina härvarande slägtingar och andra bekanta, huruvida något äfventyr kunde för mig vara att befara genom utförandet af det lemnade uppdraget, men alla dem jag rådfrågade, hyilka lika litet som jag hört omtalas eller anade någon fabrikation å falskt stämpladt papper, förklarade enstämmigt en sådan befattning hvarken vara äfventyrlig eller förknippad med möjlig förlust, då stämpladt papper i allmärhet vore att anse såsom lika med-papperssedlar. Först då cen obestämd artikel fanns att läsa i tidningarne om utprångling å falskt stämpladt papper, derom angifvelse skulle hafva skedt af notarien Mcurling, väcktes min uppmärksamhet å möjligheten att detta kunde gälla äfven det papper jag af Meurling emottagit, och jag skyndade från Wermland till Östergöthland för att genast genom en öppen berättelse inför landshöfdingen herr baron Palmstjerna söka från mig afleda all misstanka om kunskap och delaktighet i det bedrägeri, som då redan utgjort föremål för domstols pröfning. Jag återtog genast af handlanderna Thamsten och Ågren så mycket af det till dem lemnade stämplade papper, som de hade i behåll och herr häradshöfdingen Tornerhjelm, hvilken jag gjorde enahanda anbud, behöll hvad han hade qvar och afsände detta qvarvarande belopp till konungens befallningshafvande i Linköpiug, som jemväl emottog de öfriga af mig aflemnade chartorne, hvilka allesammans lära till välofl. häradsrätten blifvit öfversända. Förre brukspatron Husberg är en för mig alldeles okänd persony hvilken jag lika litet sett som f. d. nämndemannen Johannes Nilsson i Telestad eiler polisuppsyningsmannen Crona; med ingendera af dem har jag brefvexlat och någon annan befattning med stämpladt papper, än den jag nu uppgifvit, har jag aldrig haft. Då denna befattning i sin natur varit alldeles oskyldig och föranledd endast af min bekantskap med Meurling, kan jag icke föreställa mig att jag, som sjelfmant uppgifvit och anmält förhållandet, skall i annan egenskap än som vittne kunna blifva i saken inblandad, och jag anhåller att, derest mitt hörande i denna egenskap äskas, mig må tillåtas genast få aflägga min ed och såmedelst bekräfta hvad jag både inför konungens befailningshafvande i Linköping och nu anfört, anhållandes jag att få crsättning för mina resekostnader, enligt bifogad räkning. Wexiö den 41 Mars 1843 Ödmjukast ÅA. G. Walman. Från Snyttringe i Östergöthland. Tilläggande vittnet på särskildt framställda frågor: att han icke kunde erinra sig, huru mycket chartor, jutöfrer 250 rdr, han i afbetalning för hästarne-af Meurling emottagit; att köpeskillingen för hästarne var bestämd till 300 rdr b:ko; att för bristen häri, jäfvensom för en derjemte egd fordran af 400 rdr, samma sedelslag, vittnet, vid Skenninge marknad i Augusti månad sistlidet år, emottagit al Meurling ctt ytterligare charteparti, som, tillsammans med hvad han förut erhållit, utgjorde 1,668 rdr, ehuru han endast lemnade recipisse på 1,666 rdr 32 sk.; att redovisning för ecmottagne chartorne skulle af Wallman lemnas i Januari månad detta år, då Wallman ägde afdraga sina fordringar hos Meurling; att då sista chartxposten Iefvererades, Meurling tillstyrkt vittnet att erbjuda chartorne till vice häradshöfdingen Lagergren, som biträdde herr häradshöfdingen Tornerhjelm med tingsgöromålen i Lysings och Dahls hiraders domsaga; att då vittnet, till följd af denna anvisning, tillbjöd Lagergren att köpa chartorne, Lagergren, utan att yttra sig öfver anledningarne dertill, förklarade att han misstänkte det kartorne voro falska och af Engelsk tillverkning samt varnade vittnet för följderna af det uppdrag han åtagit sig; att vittnet, oroad häraf, genast skrifvit till Meurling och lemnat honom del af berörde misstanka, men för att gifva mera vigt deråt, tillade han den, icke Lagergren, utan häradshöfdingen FTorntrbjelm, åt hvilken han sade sig hafva erbjudit kartorne; att Meurling härå svarat, det häradshöfdingen Tornerhjelms suppositioner voro oriktiga och att vittnet kunde vara trygg, i afseende på kartornes beskaffenhet, samt att vittnet, förlitande sig till denna försäkran, afyttrade kartorne, på sätt han skriftligen uppgifvit. . Meurling erkände riktigheten af vittnets berättelse, men trodde att vittnet, i afseende på den af Meurling uppgifna åtkomst till kartorne, i så måtto misstagit sig, som Meurling icke skall hafva sagt, att partiet öfverblifvit af de kartor han reqvirerat, hyaraf den slutsats kunde dragas, som skulle Meurling hafva velat ingifva Wallman öfvertygelse, att reqvisitionen skett från karte-sigillate-kontoret, hvilket icke varit förhållandet, eller af Meurling, antydt. Vittnet Wallman var ej fullkomligt förvissad att Meurling vid tillfället yttrat, det kartorne blifvit af honom reqvirerade, men, hvilka uttryck Meurling än begagnat, så voro de dock af beskaffenhet, att ingifva vittnet öfvertygelse, det kartorne å vederbörligt ställe erhållits, hvarförutan vittnet upplyste, att då Meurling, under resan hit till staden, i slutet ar Oka ar me AFP