het, hvaraf äfven händer, att mången brukspatrons förmögenbet smälter bort, och går, — om just icke i vatten, så i detta fräsande champagne; hvars efemera perlor ofta äro en trogen sinnebild af våra brukspatroners hastiga uppkomst och totala fall. Är brukspatronen händelsevis en medlem af adelsståndet, så bryr han sig dock litet eller intet derom, stoltserar aldrig deröfver, och sätter långt mindre värde på sina anor än sina nollor, vid bokslutets betraktande. Är han åter ofrälse, hvilket oftast inträffar, så är han outtrötlelig i speglosor och utfall mot adelsfölket, talar derom med stort förakt, och Moquerar sig deröfver, som öfver små slekta aborrar; beskärmar sig tidt och ofta öfver all den oerhörda egendom som dessa icke vetat att behålla, utan som öfvergålt i de trenne andra ståndens händer; säger allt det mehnliga, bånliga och onda han vet om adelsståndet, men ... väljer der ofta nog sin maka, Och ... hvad värre är... får henne der som oftast. Sålunda blir det icke sällan den stackars hymens lott att sammanbinda ung rikedom med gammal adel, äfven om det understundom vore lika svårt och kinkigt som att sammanknyta ett groft rep med en fin silkessnodd, ehuru dessa kunna vara lika starha ... eller lika svaga i det hela, men på hvar sill sätt likväl Skulle patronen åter, af någon händelse eller af lätt insedda elter alldeles oförklarliga Orsaker, blifva — hvad Statstidningen kallar det: upphöjd 1 t stånd, så ... tiger han alldeles stilla med allt sitt cläfsande mot den stackars adeln, stilla som den aflägsoa, under läktaren