Aftonbladet – 6 maj 1843, sida 3

våra ögon från denna tafta, vi ville försän!a oc i denna sköna, ljusdunkla natt, vi dragas ofrvivil ligt att söka genomtränga det lätta flor af nattli. dimma, genom hvilket de södra bergen med sin: torn och hyddor framskymta, så mystiskt och si sannt; vi .ville vara ute på dessa klara, lugna månbelysta böljor, men, vi måste nu hålla oss dessa salar, och äfven se på andra föremål. TI de vi upplyfta vår blick, fäste vi den på ett af lif vets ljufvaste och allvarligaste föremål — en mo der med sitt barn. Vi vilja likväl lemna åt an dra och lärdare att orda om skönheterna i.denn: tafla, om den nästan Rafaöliska skönheten och gra tien hos denna moder, hos detta iilla, härliga barn vi vilja här säga ett ord om: målaren, om der döfstumme Brusewitz. Se här, mitt herrskap, ett talande bevis på der väsendtliga olikheten emellan menniskorna -oct djuren! Det är bekant att om, i något djur slägte, en individ blir sjuk, lam eller lytt, så — hacka alla de friska på denne, stöta ut den u sitt samhälle, eller göra den till sitt rof. Djuret hafva ingen barmhertighet. TI menniskosltägtet der emot (vi tala ej här om menniskan i hennes råa hennes lägre naturtillstånd), finnes kanske inger dygd mera hemmastadd. Vi vilja icke här vis på de allmänna inrättningar, som nu i nästar alla länder på jorden resa sig till skydd för då sjuka, värnlösa, de af ålder eller olycka nedböjda; vi vilja här blott talx om Brusewitz. Fattig vanställd, döfstum gick han ut i verlden ensam med sitt rena hjerta, sin talang och sin olycka. och — han fann öfverallt öppna : bjertan, bjelpsamt uträckta händer. -Hans födelsestad, Götbeborg, har sednast utrustat honom med ett sti