Aftonbladet – 6 maj 1843, sida 3

pendium, så hederligt, att det satt honom i stånc att i lugn få egna flera år till sin konstnärlig: utveckling. I det eviga Roma utbildar han för närvarande en talang, som i det den bereder hans egen sällhet och ära, skallhedra hans fädernesland. Det är sådana saker, som gifva en lust att omfamna sitt slägte, sitt fosterland, ja, sjelfva Götbeborg! Vi komma nu in i ett litet rum, som med sina blyerts. och svartkritsrilningar gör ett slags gränsskilnad emellan färgernas båda gebiter i norr och söder, och — men: vänta litet! Ha vi icke, i de salår vi genomvandrat, alltemellanåt erfarit en angenäm känsla, ett nöje, sådant som ingifves af naturens täckaste föremål, af friska blommor, bär ochfrukter? :Jo visst! Ha vi icke, äfven inför dem, ibland erfarit en plågsam känsla? Jo visst! ty vi voro törstiga och kände munnen vattnas vid de saftiga klasarne, framför allt af ären i ett visst kålblad, och — vi hade ingenting derföre. För denna tantaliska plåga anklaga vi högtidligen mamsell Augusta Pilageman, äfvensom vi tacka henne för den sanna njutning, hennes mästerskap i denna sköna gren af konsten skänkt oss. Hon målar con amore,, hvilket synes så väl af mängden af hennes arbeten, som af det fulländade af nästan alla, af kompositionens poetiska behag och af föremålens friska natursanning. Flera taflor af döda fåglar, målade af samma hand, torde vara mycket förträffliga; vi tro äfven, alt så är, men — vi tycka icke om döda och upphängda fåglar. En liten fågel, liggande på sin friska enrisqvist, har likväl något försonat. oss, och vi skulle öfver den skrifva en elesie, om vi icke nu miste gå vidare,