Aftonbladet – 6 maj 1843, sida 2

nadt fönster ser man elden glöda ur stora, ståtli 3a smedjor, lätta skyar på sommarblå himme vandra deröfver, elt grönt träd sänder sin grei alt skugga väggen inne i rummet. Vi se ej blot här porträtt af en person, vi se en hel tafla ul lifvet, af ett comortabelt, verksamt still-leben. Djupare in i rummet möter oss den sköna bil den af-en skön qvinna. En gestalt nästan. uta alla skuggor, en verklig ljusbild och dock lifslef vande; — man kunde säga: en incarnation alder franzenska sångmön. Det är också ett porträt af den ädle skaldens dotterdotter. Vi kunde ha mycket att säga om ögonens mil da skönhet, om Tubinernas eld i det ljusa håret m. m., m. m., men vi skulle känna alla våra orc matta och föga sägande. Vi vilja hellre tala on intryck. — Och vi veta ett visst fruntimmer hvars känsla för det sköna är af ovanlig djup och kritisk art, svår att tillfredsställa, och detta fruntimmer fällde inför denna tafla tårar afglädje och förtjusning öfver en så ren uppenbarelse af den rena skönheten. Vi veta ock en och annan icke lättrörd man, som förklarat den bilden farlig, och derföre, mitt herrskep, respekt för den taflan och respekt för mästaren, hvars verk den är. Det torde icke vara mycket svårt alt gissa, efter hvad, som blifvit sagdt om denna och de två föregående taflorne, alt mästaren för dem är — Johan Olof Södermark. Vi hafva mer än en gång hört Hr Södermark försäkra, alt han vid sitt arbete endast söker att troget iakttaga naturen, alt han sjelf är endast dess rogne slaf. Man vet också med hvilket oerhördt ålamod, med hvilken stränghet mot sig sjelf Hr Pödermark härvid går till väga. Men man kan