Aftonbladet – 6 maj 1843, sida 1

alster, och som i allmänhet gör folk till konstdomare och konstdomare till folk, är — sinne för det sköna och sanna, sinne för lifvet. Det är ock om thessa ting vi ezentligen här skola tala. För öfrigt följa vi, under vår vandring i dess: akademiska rum, ingen annan regel än den, som leder oss vid vår vandring genom lifvet, neml att icke, så vidt det står i vår makt, förbigå något rätt godt, och att (af pur ömhet för oss sjelfva) icke stanna vid något, som vi helst förbise, och ke orda något derom, då vi nemligen kunna låta bli det. För våra omdömen tänka vi ej gifva annat skäl än det ojäfbara, som vi tagit till motto, och ämna svara hvar och en, som vill tillrättaviss oss: jag säger som jag tycker! lemnande naturligtvis all frihet i verlden åt alla andra, att tycka alldeles tvärtom, förbehållande oss att, in petto för oss sjelfva, tycka, att dessa andra ha mycke! orätt. För att genast lemna prof på den fria anda, hvarmed vi ämna besöka de fria konsternas exposition, begynna vi med att göra åverkan å prins Carls palats, och bryta upp en dörr i fonden af rummet, der bi!jetterna säljas, samt vidare genombryta åtskilliga andra väggar, till dess vi komma fram — icke tvärs igenom, — ty det vore stor synd — utan inunder Iflr Stäcks vinterstycke, och inträda i salen, som har sina fönster inål gården. Vi hörde, i går, framför denna tafla, en liten, juslockig gosse med ilver och förskräckelse ropa ill sin mor: Mamma! Se på den karlen! Han sår ner sig med benen på isen! Modren försäkrade gossen, leende, att den isen vore mycket