Aftonbladet – 6 maj 1843, sida 1

stark och säker; hon sjelf vore färdig att gå på den. En ung herre tillbjöd sig att sparka undanv ett par isstycken, som kunde ligga i vägen. Vi tycka, att dessa talande loford utgöra starka viltnesbörd för sanningen af Hr Stäcks vackra tafla, i hvilken vi icke blott tycka om isen, utan framför allt hela landskapet med dess stugor, från hvilka stilla, hvita rökpelare uppstiga, med dess landtkyrka, omgifven af snöiga träd, med dess milda jaftonrodnad , som kastar purpursken äfven uli isens speglar, med dess menniskor, stora och små, som med så friskt mod sköta sina värf och sina lekar. Vi se här vintern i dess nordiskt glada skepnad och sådan vi älska den. Egentligen ville vi begynna vårt inträde i denna taflornas verld med att gå i skolan , och i Hr Ringdals skola, ty den, med sin beskedliga skolfru, som i ena handen håller boken och i den I andra stickstrumpan, och med de läsande barnen framför och omkring sig, behagar oss serdeles, Den, som selt taflan i verkligheten, och helst på landsbygden, kan vittna om dess naiva sanning, och är färdig att nämna barnen vid namn, och här känna igen mor Lovisas flickan, der mor Annas gossen, o. s. v. De små äro redan individer med bestämda anlag. Vi ha mycket hopp om en liten flicka, som med ifver och allvar läser upp sin lexa, och äfveh om en annan, ehuru hon ser något odygdig ut. En liten gosse bredvid henne blir säkert prost, om han får lefva. Om en annan, som står i skamvrån och sätter handen för ansigtet, är svårare alt döma. Imedlertid anbefalle vi den skolan till både stort och smått folk. Den synes oss god och rolig. Kännare säga, att den lemnar mycket att önska med