Aftonbladet – 5 maj 1843, sida 3

nas plats står ett stenfat och en stenskål med ett äpple, en trätalrik oeh en träsked. Vid öfra ändan af bordet står en grinande huifvudskalle, för att erinra de invigde, att de icke ens af denna glädje länge skola njuta. I ett hörn står ett slags kateder, der en läser före ur någon andlig bok, under det de andre förtära sin enkla spis. De visade oss en törnekrona, den de vissa dagar buro såsom botöfning; den är af jern och så gjord att taggarne tränga in i hufvudet, så att blodet rinner. Under det nunnan bär denna på hufvudet sticker man ett slags tränål i hennes mun, hon lligger då framstupa med ansigtet mot jorden, till dess måltiden är förbi och bekommer på det sättet sin föda, hvaraf hon äter så mycket hon I kan.n I Vi besökte nunn-cellerna och ryste för de qval de sjelfva pålägga sig. Hvarje bädd består laf en trälår, som är upphöjd på midten och på botöfningsdagarna belagd tvärsöfver med trästycken. Dynorna äro af trä med ett kors på, som de hålla i handen då de ligga; sängen är med afsigt så kort, att fötterna hänga utanför. Nunnorna bära stundom kring lifvet en gördel med jerntaggar, som intränga i kroppen, och ett kors med jernnaglar på bröstet, som likaledes såra barmen. Sedan de gisslat sig med en piska med naglar uti, lägga de sig för några timmar på tvärslåarna och stiga åter upp klockan fyra. Alla dessa ascetiska verktyg, som nunnorna förvara i en låda bredvid sin bädd, se ut som de tillhörde något inqvisitionsfängelse. Alla nunnorna visade sig likväl så muntra, som möjligt; dock voro några af dem bleka och hade ett ohelsosamt utseende. Man säger, att om de äro tillräckligt starka att i början trotsa detta lefnadssätt, de kunna lefva ganska länge; det händer likväl ofta att unga noviser måste för sjukdom lemna klostret långt före novistidens slut. Dessa kastigeringar äro imedlertid icke strängare än de, hvilka hufvudstadens glada befolkning på vissa tider frivilligt pålägger sig. Den andra aftonen,, berättar vår resande, cvar jag närvarande vid en ännu mycket sällsammare scen, en botöfning af männer, till hvilken vi genom några mäktige personers bemedling erhöllo tillträde Då det blef mörkt, vandrade vi, från hufvud till fot insvepta i mantlar, till kyrkan San Augustin. En liten sidodörr öppnades likasom af sig sjelf, och vi kommo genom långa hvalfgångar och branta vindeltrappor till ett litet galleri, hvarifrån man hade utsigt åt kyrkans skepp. Nära etthundradefemtio personer, likaledes insvepta i mantlar och saraper ända öfver ansigtet, voro församlade derstädes. En munk hade nyss bestigit predikstolen och kyrkan var dunkelt upplyst utom på det stället, hvarpå han stod.n Hans predikan var mycket rå, men han skildrade de obotfärdigas qval i afgrunden kraftigt och vältaligt. Då predikan var slut, började alla med ifver och andakt att bedja, i det de slogo sig för bröstet och nedföllo på sina ansigten. Derpå uppstod munken och uppläste ur den heliga skrift med hög röst flera ställen om vår Herre Christi lidande. Orgeln uppstämde Miserere och på en gång blef hela kyrkan förvandlad i djup natt, utom ett skulpturarbete, den korsfästes bild, som, upplyst af lampor, syntes sväfva i luften. Jag blef högst dyster till mods och hade gerna lemnat kyrkan, om jag kunnat, i anseende till mörkret. Nu utropade en förfärlig stämma: mine bröder, då Christus bundits af Judarne vid pelaren, gisslades han! Efter dessa ord försvann den upplysta. bilden och mörkret vardt fullkomligt. Plötsligt hörde vi slagen af hundrade gisslar, som föllo på bara kroppar. Innan tio minuter förflutit hörde vi ett plaskande ljud, likt droppande blod.x Jag har hört talas om dessa penitenser i katolska kyrkan, och äfven hört sägas, att hälften af dem, som gå i kyrkan, icke riktigt skola gissla sig: men här, der allt går så hemligt och tyst tillväga, ser jag intet skäl till bedrägeri för handen. En halftimma utan afbrott varade botöf ningen ; om de ömsesidigt piskat hvarandra; är deras energi lättare att förklara.n Vi kunde icke lemna kyrkan, men höllo på att svimma. Då och då, ehuru mycket sällan, hörde vi ett undertryckt suckande och pustande, anderstundom blandadt med munkens stämma, som genom framstötta böner eller korta citatiover ur den heliga skrift uppmuntrade dem. In.et svar, endast förnyade slag af gisslarne, af hvila flere voro af jern med skarpa spetsar, som nträngde, i köttet. : Då de botgörande ändtligen voro uttröttade, blefvo tonerna allt svagare och svagare, tills de ändtligen alldeles upphörde. Nu ippbröto vii kola mörkret och försökte leta oss sillbaka genom gångar och trappor, till dess vi indtligen funno dörren, och den friska luften strömmade emot dss. Man berättade, att kyrkan ef: er en dylik penitens ofta är betäckt med blod och att en man dagen efter botgöringen dött af sina sår.) Jag begal mig nu till —ske ministerns hus, ler jag fann sällskapet ganska animeradt och syselsatt med att intaga ett slags famös tysk sallad ch het punsch: Detta föreföll mig som en högst kärande kontrast emot den upprörande scenen i yrkan, mörkret och kylan, och en lång stund örgick innan jag kunde afskaka mig det intryck, om desagravios efterlemnat, och deltaga i aftonöjet.n Dylika öfvergångar ifrån botgöringsscener till ullrande förlustelser förekomma ganska ofta i enna hufvudstad, der kalaseringar och kasterinar. fastor och fester jasa hvarandra i ett stän