Aftonbladet – 5 maj 1843, sida 1

STOCKHOLM den ö Maj. Tyska snällposten ankom på f. m., med tidningar från Paris af den 24 och från Hamburg af d. 29 April FRANKRIKE. Ryktena om en förestående administrativ reform synas icke vara ogrundade. Amiral Roussin vill afgå; men konungen söker att uppehålla detta, till dess kamrarne åtskiljt sig; som likväl amiralen lider af en svår sjukdom i ryggmärgen, tror man att Konungens mening är att göra förändringen i sammanhang med några andra förändringar i ministerpersonalen. Imedlertid bevilja kamrarna dagligen de erforderliga millionerna till den nuvarande styrelsen. I Vincennes blifva ifrigt försök gjorde med eldvapen af större kaliber. Vakttjensten i hufvudstaden bibehåller sin krigiska karakter. Alla aftnar utdelas skarpa patroner till vakterna. På amnesti tros ej mera. I anledning af ryktena härom hade en bekant aforins Ludvig Bonaparte, tillskrifvit honom; för att få veta om han: hyste. något hopp, att intagas i densamma. Dennes svar är icke utan intresse. Det är dateradt den 48 April och af följande innebåll: Jag vill utan omsvep yttra mig angående. frågan. Skulle man i morgon vid dagsljuset öppna mitt fängelses dörr och säga: Ni är fri; kom och tag plats såsom medborgare vid den nationella härden; Frankrike stöter ej mer något enda af sina barn ifrån sitt sköte. Ack, helt visst skulle mitt bjerta då slå lifligare af glädje. Kommer man åter för att tillbjuda mig landsflykten i utbyte emot min närvarande ställning, så skulle jag afvisa anbudet, ty det skulle föröka mitt lidande. Jag är hellre fången på fädernejorden än fri ibland fremlingar. För öfrigt vet jag hvad en amnesti under. nuvarande regering har att betyda. För sju år sedan, efter Strassburgsaffären, kom man om natten in till mig, för att föra mig undan landets domstolar, utan att lemna uppmärksamhet till min protest, knappast lemnande mig tid alt medtaga mina kläder, och förde mig 2,000 mil långt ifrån Europa. Sedan jag varit hållen som fånge ända till Rio Janeiro, satte man mig i land i Förenta Staterna. Då jag i New-York fick underrättelse om min moders dödliga sjukdom, vände jag åter till England. MHuru stor var ej min förundran, då jag vid min ditkomst fann alla dörrar slutna för mig genom franska regeringens omsorg, och huru förolämpad måste jag ej finna, mig, då jag erfor, att för att hindra mig ifrån att tillsluta ögonen på min: döende moder, man hade åberopat, på ett svekfullt sätt, det ofta upprepade och motsagda löftet, att aldrig återvända till Europa. Jag lyckades likväl att undgå tyska polisens spaningar och ankom till Schweitz, för att vara närvarande vid det mest hjertskakande tillfälle en son kan öfverlefva. Knappast befann sig min moders lik i kistan förr än franska regeringen ville drifva mig från det gästvänliga landet, der jag blifvit egendomsägare och medborgare. Schweitzerfolket vidhöll sina rättigheter och bibehöll mig. För att likväl undvika ändlösa , intrasslingar och en kollision, lemnade jag frivilligt, men icke utan liflig smärta, den ort, der min moder under 20 års tid hade vistats, der jag uppvuxit, der jag ägde vänner nog, för att ibland komma mig sjelf att tro, det jag der var i min födelseort. Detta är den följd, som regeringens amnesti haft på mig. Tror ni då; att en ny dylik kunde af mig önskas? Sedan 25 år landsförvisad, två gånger al ödet förrådd, känner jag detta lifvets ränker och lidanden. Öfver min ungdoms förbländningar känner jag en.tröst i den fäderneluft Jag andas, i studier, i mitt fängelses lugn, som jag icke fann då jag delade främmande folks glådje, och som jag nu, besegrad, tömmer ur samma kalk, som de besegrade vid Waterloo. Körtligen, jag skulle i läglig tid upprepa, hvad jag sade inför Pärskammaren: Jag begär intet ädelmod, ty jag vet hvad det kostar. STORBRITANNIEN. I Underhuset har premierministern blifvit tillfrågad på hvad fot underhandlingarne: stodo emellan England och Brasilien, och dervid måst erkänma, att herr Ellis mission till Bo Janeiro vore : att anse såsom alldeles misslyckad, och att underhandlingarne emellan de båda kabinetterne för närvarande voro afbrutna. Brasilien hade forArat att dass LÄffAa ocAnnkar tAhal. Ah Pehium iola