Aftonbladet – 3 maj 1843, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — NY uUpefnsse. Uti Freja läses följande skämt öfver pianovurmen: ,Ett enskildt bref från Paris berättar, att en ung mekanikus derstädes uppfunnit och förfärdigat en machin, hvilken spelar fortepian . Machinen har helt och hållet utseende af en menniska och skall vara mycket lik den ryktbara Lizt. Den kan icke allenast med den fullkomligaste precision, utföra de svåraste pianosaker, utan äfven med en känsla, som på det utomordentligaste förtjusar åhöraren. Man förelägger machinen hvad stycke som heldst, och genast framlockar han de mest underbara och angenäma toner. Det förstås af sig sjelf, att machinen, eller rättare sagdt automaten, har mycket läggre fingrar, än de lefvande ryktbarheterna och kan gripa ikring sig vida mera, än de. Den nu färdiggjorda och förevisade machinen har endast två händer, med fem fingrar på hvardera, men konstnären bedyrar, att om blott någon kompositör vill arrangera musik för sex eller flera händer, med tio eller flera fingrar på hvardera, så kan han äfven göra sådana musikaliska Starkottrar — läsaren torde påminna sig, att häimpen Starkotter hade try par armar,. Men nu kommer det aldia underbaraste: machinen, som naturligtvis icke har det aldra ringaste förnuft, kan äfven komponera, åtminstone variationer på folkmelodier och dylikt. Denna utmärkta machin kommer snart att göra sin Eriksgata genom Europa, och då den, utom sin talang, har ett högst genialiskt och älskvärdt yttre, samt tillika är utan alla anspråk, så Kommer den säkerligen att skörda utomordentligt bifall, samt prydas med briljanterade ringar och ordnar. Konstnären, hvilken gjort nämnda machin, står naturligtvis i samma underordnade förhållande till honom, som en kompositör till exekutören, får naturligtvis inga utmärkelser, utan nöjer sig beskedligt med inkomsterna. Om han, såsom allt skäl är att hoppas, gör cen stor skörd, ämnar han anlägga en fabrik i stor scala af pianovi:tuoser af första rangen,, hvilka skola, enligt hans beräkning, kunna säljas till samma pris som ett ordinärt fortepiano. Hvilken lycka skulle det icke vara för hela menskligheten, om detta komme i verk: ställighet! Alla sällskapskretsar skulle då beständigt, utan någon kännbar utgift, kunna öfverlemna sig åt förtjusningen af dessa obegripligt förträffliga mMusiksammansättningar, hvilka nu endast kunna fullkomligt utföras af de alltför sällsynta pianisterna af första rangen, och de lära icke vara flera i heta Europa än några hundrade, samt riktigt spelas endast af andra rängens exekutörer, hvilka icke äro flera än ungefär 77,777. Ingen husfader skulle då meta behöfva grufva sig öfver de stora utgifterna till sina vackra döttrars pianomästare, och döttrarna sjelfva skulle få tid att egna sig åt andra studier, hyilka nu, för den gudomliga konstens skull, nödvändigt måste försummas. Ingen behöfde mera skrifva musikrecensioner, och komma i oenighet med tyckmyckna artister och deras trogna undersåter, beundrarne, oeh alla skulle i fred få vara oupphörligen förtjusta. Men för att nå det stora må