Aftonbladet – 2 maj 1843, sida 1

på tjufnad i allmänhet, samt deröfver något filosofera medan han gick tillbaka och tog vägen öfver Oxtorget der han hade en bekant, som hbedt honom skaffa sig ett inträdeskort i Svenska Akademien — ja, ja, blott i dess sammankomst förståss Nu hade vår vän verkligen genom väns vänner skaffat ett sådant, hade det isin plånbok, och ville hafva sin lilla tack derför. Men huru häpen blir ban ej, uppskrämd som han var för tjufvar och tjufnad, när han kommer till sin bekante, bultar på dess dörr, vrider straxt derefter på låset, finner dörren öppen och — — — rummet tomt! Ja, ja, det vill säga bara menniskotomt, ty Gudilof, af möbler, persedlar och annat fans der så mycket det skulle vara. Vår vän fick dock en stark hjertklappning af lutter förskräckelse öfver all den olycka som kunde händt, genom denna öppna dörr i dessa tjuf-fulla tider, ty — vi hafva förglömt att säga det — vår väns bjerta, likasom hans näsduk, stod alltid till menniskoslägtets disposition, och klappade nästan of tare för detta än tvätterskan klappade silkesnäsduken. Han ropar, han bultar på alla dörrar han gör verkligt larm i huset, men under tider har rummets egare, som var helt nära i grann skapet, kommit hem, tagit hatt och käpp, läst sir dörr, tagit nyckeln och möter nu i trappan vå! vän som, förtviflad öfver att ingen finna som kar läsa dörren, emedan ingen har nyckeln, fattat de! ädelmodiga beslut att sätta sig ned och vakta rummet tills egaren återkommer. Nu berättai han allt detta, men glömmer i häpenheten all lemna inträdeskortet, får dock tusende tacksägelser, och ännu en ytterligare, när han nästan andlös kommer efter den herrn, som är så snål pi