Aftonbladet – 2 maj 1843, sida 1

GA TU-PHILANTROPEN. (En skizz, alldeles fritt efter Saphir.) (Slut från gårdagsbl.) Nu fortsätter vår philantrop ånyo sin kosa. Den styres alltjemt uppåt, ett bra stycke norr om Demanderska huset der vår vän har en vän, som har en stillastående fordran hos en vän i Småiland som pvår vän sett stå bland ankomne resande i dagens dagblad, och hvars adress han skrifvit upp för att gifva sin vän, som han vet aldrig läser Dagbladet,. Men vännen är borta, oci medan philantropen mot en dörr skrifver förhållandet med en blyerts-penna på en papperslapp, för att sticka in i vännens nyckelhål, öppnas hastigt den dörr mot hvilken han skrifver, och vår stackars menniskoväns hatt faller uta! bakåt, och han sjelf lår en icke så liten bra pusett i pannan. Men fruntimret som öppnat dörren skriker förskräckt till, och vår phbilantror glömmer sin hatt, som hoppar jemnfotad mec sakta skutt trappsteg för trappsteg nedåt, glömmer sin egen panna, glömmer sin alltförmående näs duk, och ropar blott förbindligt in genom denn: dörr, som han öppnar på glänt igen: pBlif ej rädc min nådigaste! och berättar nu förhållandet som bastigast; icke just om sin i samma hus boende väns stillastående penningefordran, men hvarför har (Philantropen) stod lutad emot dörren, hvarken : egenskap af tjuf eller lyssnande. Derefter ilar han utan hatt men med sitt blå märke ned för trappan, och förlåter gerna en tiggare, som höll på att trampa på hatten, för att han var så beskedli och ej stal den, till hvilket tiggaren likväl ej haf tid. Imedlertid hade vår vän kommit att tänk: