stiga ned af kuskbocken för att öppna vagnsdörren, men hästarne vi!ja, för ovanlighetens skull icke stå stilla. Blf stilla ni sjelf, säger vår mar till kusken, gör ett steg åt höger på trottoiren öppnar vagnsdörren och blir. oändligen betackat af en fru från landet, som sedan i sin landsor! ej nog kan tala omp, huru artiga och förekommande Stockholms-herrarne äro, men som ändi talar om detta lilla prof hundrade gånger, och med hundrade ord, alla gånger lika. : På Gustaf Adolfs torg ser vår man en steg kärra, som han fror skenar, ty hästen, som äl framför den, skenar skenbarligen icke, fast har springer mycket fort. Vips flyger vår menniskovän till en mjölkhustru, som går i sin ro och tänker på sin ko, fattar henne i armen och sauverar, henne för den skenande kärran,, men kar icke ,sauvera, mjölken, som vid hustruns skutt när den förbigående herrn så plötsligt ryckt henne i armen, står ut i stora hvita strålar wu båda de fulla bleck-fiaskorne. Men hustrun tac: kar dock allra ödmjukast, torkar mjölken ur an sigtet och af förklädet; herrn ler och nickar, torka mjölken utaf sig sjelf med sin philantropiska Näs: duk, och icke nog dermed, han. torkar äfven bor! den på en förbigående dams silfver-kanin-krage och iakttager då tillfället att säga henne: Fruntimret kan lätt tappa sin krage, den hänger blot på en enda hysk et hake Fruntimrel ung! och vackert, blir mycket rädd, ser sig förfärad om, men rodnar och tackar ödmjukast. Vår vär ter, eller rättare sagdt, skrattar af bara vänlighet bugar litet och ilar Regeringsgatan uppföre, de ingen enda menniska eller djur behöfver han hjelp, förrän han kommer inemot det gröna trä det vid Tre remmare, eller midt för det allmän kända värdslus, som fordom kallades Lamberts, men som nu oupphörligt byter om egare, fas dess flottiga kottletter. och Gräfenbergska buljon: alltid tyckes vara enahanda. Här kommer ce! liten lurfvig hund, hoppande och gläfsande mo