förmögenhet på kortsynt beskedlighet och bjelpsam borgesskrilt, hvars följde han dock ingalunda beräknat, ty vår Philantrop är egentligen mea hjelpsam än just frikostig, springer hellre en mil för en person, mister hellre tjugo gånger anden och svettas tio gånger för densamma, än gifver den 42 sk. Han sätter icke ringaste värde på sin tid, sina mödor, sina stöflar och sina galocher, men icke så litet på sin lilla renta. Han är ogift och lefver ett fullkomligt ungkarlslif, bor temligen bra, två eller tre trappor upp i den del al sjelfva staden som ligger närmast Norr-malm, har en borst-pojke som kommer alla mornar, och en städerska med egen nyckel, som besöker bans rum en gång om dagen. Men ingen egen tjenare eller tjenarinna har han. Sådana skulle bara hindra honom att komma i all den beröring med den öfriga menniskoverlden, som numera utgör hans Hf, och enda vikoret för hans good humorp, ty stlänges han inne i sina rum, om blott på en dag af snufva eller någon annan liten åkomma, så är ban tröstlös, och tror dessutom att staden går under, som nödgas sakna hans hjelp och råd. Han är ännu icke gammal, men ung är han visst icke; han har ett gladt, rödt och hvitt anlete, goda men visst icke djupa ögon, och hvita tänder, hvilka aldrig synas så mångtaliga, som när någon tackar bonom för hans bjelp, emedan dessa tacksävelser utgöra hans verkliga passion, för hvilka han allena lefver, och som således alltid hafva den verkan, att han skrattar eller ler af sin förnöjelse, liksom alla med bältre bjerta än hufvud. Han har varit i tjenst i yngre åren, men blef för sin beskedlighet förbigången, och blef då äfven för första och sista gången i sin lefnad rätt innerligen förtretad, samt — — utkräfde sin hämd på — — sig sjelf, derigenom att han gick ur den omtalade tjensten, hvaraf visst ingen hade men eller förtret mer än — — —han sjelf. Sin dag börjar vår menniskovän med att helt tidigt gå på närmaste kaffe-hus. Här hijelper han