Aftonbladet – 29 april 1843, sida 2

STOCKHOLM den 29 April. — De farhågor för en mera allmän och kännbar penningebrist, som under de första månaderna af detta år redan försports ifrån åtskilliga landsorter, och jemväl yttrats i hufvudstaden, i följd deraf, att silfver börjat exporteras redan innan sjöfarten vidtog, hafva på de sista dagarna ansenligt ökat sig, dels i anledning af den betydliga silfverexport, som i förrgår egde rum med ångfartyget Gaulbiod, och dels i anledning af de kungörelser, som banken och jernkontoret utfärdat, angående upplåning af penningar mot obligationer. Öfver den nyssnämnda silfverutförseln meddelar Allehanda för i dag följande detaljerade uppgift på beloppet af silfret och exportörernes namn: Piaster. Specie. Her Michaelson et Komp. . . 32,824!,. Schewe . os so ss so. . 8,080V. —4,500. Riv. Sydow . . . 40,389. 2,000. C. W. Ringborg . . 1,1547;. 3735. Scharp . so ss so soc 4,000. Schön et Komp. . . BTTEZ. —2,000. Broman. . . s s ss -2,30873. Dugge et Settervall . . . 2,308. 3,250. Clementsson . . . 355,408. Summa 147,7414 Piaster och 43,125 Rdr Sillverspecie eller tillsammans nära 434,009 Rdr i Silfver, motsvarande i bankosedlar 349,533 Rdr 16 sk,, d. v. s. öfver en half million Rdr Riksgäld på en enda remissdag. Ehuru silfverexport vid hög kurs är en så naturlig sak, att det icke synes vara skäl, att lägga någon utomordentlig vigt dervid och deraf göra en hufvudfråga för dagen i den offentliga diskus-sionen, förekomma likväl åtskilliga omständigheter, som gifva anledning att nu särskildt fästa sig vid hvad sednast passerat. Många personer hafva nemligen, förbiseende den egentliga naturen af en vexelbanks funktioner och ändamålet med de ädla metallerna såsom bytesmedel, tagit sig en verklig förskräckelse af silfverexporten och börjat grubbla på möjligheten deraf, att allt silfver kan försvinna ur banken, denna blifva oförmögen att uppfylla realisationens fordtingar samt hela riket hafva endast papperslappar i behåll, hvarföre de betrakta silfverexporten såsom en hotande riksolycka; och det är ganska möjligt att en sådan panisk fruktan kan ökas al de reflexioner, hvarmed Allehanda för i dag beledsagar sin uppgift, emedan der framkastas en vink om nödvändigheten att sätta en gräns för den ifrågavarande köpmannaindustrien, Vi tillåte oss derföre återföra uppmärksamheten till den frågan: hvaruti består egentligen realisationen och hvilken är en sedelbanks första skyldighet? Svaret kan icke blifva annat än detta: att vid anfordran alltid hålla sedelhafvaren tillhanda klingande mynt för sedlarna, som i sjelfva verket icke äro annat än förbindelser att betala silfver. Det är derföre klart, att om silfver börjar tryta i banken, så måste banken skaffa sig sådant, och kan det äfven så länge den icke är bankrutt, utan har ett stort öfverskott, hvilket ingen ännu bestridt vara fallet. Silfver kaa således icke komma att fattas, ehuru banken kan få vidkännas någon uppoffring för dess anskaffande, och hvar och en, som har någon bekantskap med handelns natur, inser lätt, att silfret, liksom hvarje annan vara, nog kommer in tillbaka, så snart det betalas tillräckligt, för att löna sig att införa. Detta hindrar likväl icke, att vi, lika med Allehanda, tro, att det hade varit ändamålsenligt, om bankostyrelsen tagit ett kreditif i Hamburg, hvarpå den hade kunnat anvisa; men någon svårighet lär ligga i vägen härför, grundad i ett förbud för bankostyrelsen att draga vexiar. En helt annan fråga är den, buruvida ej penningebrist kommer att inträffa, och i det afse