Aftonbladet – 28 april 1843, sida 3

ögonhår rörde sige sakta, det kom sig af flägten från hennes läppar; hans kinder voro icke bleka såsom döden målar dem, det kom sig af hans ungdom, så trodde den oerfarna; ett leende spelade kring hans mun, det kom sig af en salig död. Hon lutade sig allt närmare honom, till dess hennes läppar vidrörde Hans panna. Då for bon plötsligen tillbaka; den dödes panna var varm, hans ögon öppnade sig, läpparne rörde sig liksom för att tala, hans hjerta klappade högt. Hade hon då med sin kyss återväckt honom till lifvet? Hade kärleken åstadkommit detta under, han, den mäktige, .som från visa till dårar gör menniskors söner, hade han äfven gjort den döde lefvande? Ja, riddaren rörde sig verkligen på båren, afkastade läcket, reste sig upp.och tog den älskade i sina arimar. Du skall lefva med mig, icke dö, lefva envevighet af kärlek och sällhet! sade han och tryckte sin mun På hennes. Nunnorna i sin hvita drägt stodo länge, vid dennå sällsamma syn, orörliga af helig bäflvan; det var en grupp af marmorbilder, uppställd vid altärränden; annorlunda kunde man ej betrakta dem. : Deras sinnen förvillades; de sågo ett klart sken omstråla den uppståndnes hufvud — det vär skimret af de vigda ljusen; de sågo lätta, genomskinliga vingar häfta vid hans skuldror — det var den snöhvita svepduken, som var kastad omkring honom; de hörde en himmelsk musik det var välljudet i hans röst, då han talade om evig kärlekp. Först när riddare Folke med skön Ingrid i sina armar försvunnit ur deras åsyn, fingo de åter rörelse i sina lemmar och ljud på sina läppar. De utbrusto: i nVisst var det en Guds engel, Som. bort vår syster tog Till deras glädje öfver den -saliga lott, som så