Aftonbladet – 28 april 1843, sida 2

Om vigsel, såsom vilkor för lagligt äktenskap. 6 (Slut från Onsdagsbl.) Att ännu i slutet af 46:de århundradet vigseln åtminstone hos allmogen, ej hunnit komma i allmän bruk, utan det gamla giftermålet ansetts vara för än damålet tillräckligt, synes af 1574 års Kyrko-Ordn Cap. 48, der det heter: ,efter -det myckna tvifvels mål och trätor pläga komma af de fästningar (d. ä giftermål) som bönder göra, skola de förmanas att dc bafva sådana deras fästningar fördrag, och låta pre: sterna dermed betemma; och efter det mestadels så bafver sig med dem, att de icke heller någor rätt fort eller .sätt till fästning, veta eller bruka kunna, skal erås fästning eller trolofvan intet hindra laga fästning (d. ä. vigsel), som presten bör göra; äfvensom häl erinras, att ingen skall saklöst sänggå med sin fäste: qvinnaå, förr än de hafva varit till kyrkio och anam: mat der allmans vitnesbörd och kyrkiones välsignelse; ty der annars sker, plägar ofta det onda afkomma att de efter någon tid skilja sig åt, under detta skots mål, att de icke äro vigdo. Ehuru nu gällande lag uttryckligen fordrar vigsel, och dervid, utan afseende på sänglaget, fäster äktenskapets fullbordan (G.B. 9 1, 40: 1.), gör den likväl icke äktenskapet så helt och bållet beroende af vigseln, att den icke erkänner ett verkligt äktenskap, äfven utan vigsel. Jag har förut anmärkt, att, enligt kanoniskalagen, sponsalia de futuro (eller fästning enligt våra lagar) förvandlas till fullbordadt äktenskap genom tillkommen köttslig beblandelse !). Samma grundsats antager 1686 ärs kyrkölag,. som stadgar (kap. 45 153), att om de trolof. vade hvarannan häfda, så är det ett äktenskap, som med kyrkans band fullkomnas skall; undandrager mannen sig vigseln, då förklaras qvinnan (utan tvifvel al domkapitlet, enligt kyrkolagens mening). för hans bustru, och hafve så.den. ene-som den andre att undrfå bos: verldslig -rätt hvad lag förmår (nämligen i afseende på äktenskapets borgerliga verkningar). Det äktenskap, som sålunda borde fullkomnas med vigsel (hvilken presterskapet genom sina föreställningar. borde söka att tillvägabringa), upphörde således ickeatt vara ett lagligen gällande äktenskap, derföre att mannen undandroge sig vigseln. Kyrkolagen tillägger (S 44:ibid.) äfven det fall, att någon lockar en mö till lägersmål -under äktenskapslöfte: han skall vara förpligtad att taga henne till äkta (det är således icke genast ett äktenskap); nekar han till löftet och kan ej bringas till förening (eller godvilligt medgifvande, att taga qvinnan till äkta), förvisas han (af domkapitlet) till verdslig rätt, att der sig befria; tillstår han löftet och dock motvilligt öfvergifver henne, då njuter hon lika rätt som en trolofvad fästmö, och han straffs som den der utan sak en sådan öfvergifver; dock öm han icke ännu är kommen till mogen ålder, utan står under föräldrars eller under förmyndares välde, bör han intet så högt strängas till äktenskapet, med mindre föräldrarne vilja det samtycka.s Af de sist anförda orden synes att meningen år, att en till mogen ålder kommen man skulle strängas till äktenskapetn, och att det straxt förut omtalta straffet derpå syftar. I anledning af förfrågan, hvari detta straff skulle bestå, förklarades, att den, som motvilligtsöfvergifver den lägrade qvinnan, ehvad ban tillståräktenskapslöftet eller derom är öfvertygad, skall straffas med ) Se sidan 455.