Aftonbladet – 27 april 1843, sida 1

—— — — — von Solen var redan nedgången, då han anlände till en korsväg, som var lifligt besökt. Der stod nämligen ett helighus, hvarest vandringsmannen plägade förrätta sin andakt. Det var ett gammalt skjul af grofva ekstockar, hvilket förskref sig från bedentid, då Thors bild stått derinne. Nu var i stället upprest ett helgonbeläte, och folket hade för längesedan lört sig att icke mera på detta rum anropa Thor, utan det milda helgonet. Några stafkarlar, troligen stadda på en pilgrimsfärd till Wreta, för att af det rika klostret erhålla en allmosa, lågo knäböjda utanför helighuset, gjorde sitt korstecken och läste sin bön, medan derinne några landtflickor smyckade helgonbilden med sippor och gullvifvor, hvarefter de äfven föllo på knä och förrättade sin andakt. Utanföre befunno sig äfven flera män af allmogen, hvilka på sin hem vandring ifråh de närliggande fälten hade stannat, icke blott för att bedja, utan ock se de vägfärdande och mähända spörja dem om nyheter eller beklaga sig inbördes öfver de dryga gärder, som konungen afpressadedem, medan han med Jkostbara riddarespel förlustade de utländska män, hvika ban samlat omkring sig, landets egna söner till föga fromma. Då riddaren kom närmare dessa folkgrupper, hvilka beredde sig att lemna plats för honom, betraktade han dem noga, liksom hade han ibland dem spejat efter bekanta 2nsigten, och syntes något misslynt, då denna väntan icke uppfylldes. Har stannade imedlertid frdmför helighuset och, utar att afstiga, blottade sitt bufvud för att i en kort bön anbefalla sig i helgonets skydd. Midt, unde denna fromma handling klappade någon hans häs på länden, och när ryttaren vände sig om, så: