free AM MIA KP SES BRM MB ES här, liksom i de flesta andra landskapslagarne, den presterliga stadfästelsen, eller vigseln, hvilken, genom kanoniska lagen i Sverge införd, ej hunnit att i Uplandslagen göra sig gällande, såsom ett nödvänlIdigt vilkor för lagligt äktenskap. Väl stadgas det i kyrkobalken 45: 2, huruledes, om man och qvinna ville sammanvigas, det skulle tre söndagar Iysas i kirktu dorum, at the hion fest eru meth landslaghum, ox ther vilia meh kirkiu tet sammaniighias, äfvensom i FI. 9: pr. bestämmes, huiu mycket som skulle betalas för vigseln; och i äktenskapsbalken 49: förklaras barn af fri man och ofri qvinna, eller ofri man och fri qvinna, vara fria, då mannen tagit qvinnan (med hennes egares samtycke, om bon är ofri) till hustru meth lagh ok lands ret; men barn af fri man och ofri qvinna endast i det fallet, att föräldrarne äro fästa och vigda. Vigseln tillskrifves således kirkiu ret, men hör ej till landslagh eller lagh ock lands ret. Att vigseln varit i bruk, synes häraf tydligt; men att den ej varit af den verldsliga lagen erkänd såsom nödvändig, om det ock, i de flesta fall lyckats presterskapet, att dertill förmå makarne. är lika klart, då vigseln ej med ctt enda ord omnämnes der, hvarest för öfrigt stadgas om hvad till giftermål hörer. Enahanda förhållande bar varit i andra länder, dit christendomens ljus hun-. nit långt förr, än till vårt fädernesland. Att från christendomens första tidehvarf ett inom församlingen ingånget äktenskap blifvit beledsagadt af, de trognas förböner, kan ej dragas i tvifvelsmål. Arfven finnas tidigt spår af den sed, att äktenskapsaftal blifvit församlingen kungjorda, och att dervid en presterlig välsignelse, med händers påläggning, varit bruklig ). Men att en sådan presterlig förrättning skulle erfordrats till äktenskapets giltighet på en tid, då kyrkans inrältningar ej hade något stöd af den oflentliga makten, kan ej sättas i fråga. Arfven sedan christendomen hade i flera länder blifvit antagen såsom statsrel gion, dröjde det länge, innan nödvändigheten af presterlig välsignelse, vid äktenskaps ingående, blel ens gen m kyrkans lagar påyrkad. Väl innehåller Gratiani Decret. c. 4. Causa 30. q. 5 ctt bref af romerska biskopen Evaristus, som lefde i bö:jan af andra århundradet, till biskoparne i Afrika, der den underrättelse meddelas, att a!iter legitimum non sit conjugium, nisi . . . suo l:mpore sacerdotaliter, ut mos est, cum pr:cibus et oblationibus a sacerdote benedicatur; . . . ita peracta legitima sci:ote esse connubia; aliter vro presumta, non conjugia sd. adulteria, vel contubernia, vil stupra av forni ationes potius quam legi ima conjugia esse non dubilate; men detta är ett af de i 93:e århundradet diktade påfvebref, som den pseudo-isidoriske decretalsamlingen först låtit komma i dagsljuset. Det första säkra spår dertill, att vigsel varit genom lag påbuden, finnes hos Vestgötbarne i Spanien, i hvilkas, ännu i behåll varande lag, från 7:e århundradet, läses ett stadgande, som tillskrifves K. Ervvig (i slutet af samma århundrade), innehållande, att ingen Jude eller Jadinna skulle understä sig att ingå äktenskap annorlunda, än ;cum sacerdotali bencd cttone intra sinum sancete ecclessie percepta ); den häremot bröt, skulle böta 409 solidi eller straffas med 400 prygel. Detta är dock blott en tvångslag för Judarne, hvilka man genom detta och flera stadganden ville förmå att antaga de Christoas seder. I en af diaconus i Mainz, Benedictus Levita, i medlet ar 9:e århundradet äsom supplement till abboten Ansegisi samling af! Carl den Stores och Ludvig den frommes kapitularier, gjorda kompilation af till en del diktade stadgar, finnas på flera ställen, i sammanhang med förbudet för beslägtade personer, att gifta sig, äfven det, att ingå äktenskan, sine benedicli:ne sac rdotis ). Sannolikt är detta, flere gånger upprepade förbud diktadt af nämnde Benedictus Levita, som i den ifrågavarande samlingen flitigt begagnat den. till förherrligande af påfvens makt, förfalskade Isidoriska samlingen af påfliga dekretaler. hvars upphofsman han sjelf med skäl blifvt misstänkt att vara; ätminstone har det icke ringaste trovärdighet såsom verldslig lag, och bevisar således endast, att de, som nitälskade för presterskapets myndighet, redan i 9:e århundradet arbetade på att lå vigseln genom lag påbuden. Detta lyckades i öst-romerska :iket genom en förordning af kejsaren Leo Philosophus (t 944), som så strängt påbjöd att äktenskap skulle bekräftas med vigsel, att det dessförutan ej skulle hafva namn af äktenskap -). Så långt gick romerska kyrkan icke ens i sina egna lagar, hvilka, ehuru vigsel påyrkades, dock ej gjorde äktenskapets verklighet deraf beroende, utan tvertom förklarade ej allenast sponsaliz de presenti, eller aftal om genast afslutadt äktenskap, utan äfven sponsalia de futuro (eller vanlig trolofning), då dertill kom ecopula carnalis, för en oupplöslig äktenskapsförbindelse ).. Det bör derföre, icke väcka förundran, att de verldsliga lagarne ej gjorde vigseln till ett vilkor för lagligt äktenskåp. Att presterskapets bemödanden, att befordra iaktitagandet af denna högtidliga handling ännu i slutet af 42:e århundradet ej i vårt land haft önssad verkan, derom vittnar påfven Alexander HI:s bref till erkebiskopen och lydbiskoparne i Sverge (emellan 4459 och 1481), deruti påfven ibland annat, säger sig non sine cordis amaritudinen hafva hört, att ,fideles laici, ingingo äkten kap non chri slömo mors, absque sacerdotali benedictione el missa . .. unde sepe illicita contingit fieri e nju-I gia, et inter lejitimas persomas divortium interveniren ; hvarföre han låter veta, att ;clandestina et ubsque sacerdotali benedictione non deberce contralu coniugia, avt nisi inter legitimas Personas, Gumeinfra sepltimum graduwm nulla consanguinitatis linea conjungantur, nec contracta, NIST Canonice et consensu Espicopi dissolvi, multorum sancelorum patrum declarat auctoritas,; om noggrannt iakttagande ar hvaraf erkebiskopen och biskoparne förständigas. Enahanda klagan deröfver, att nxonnulli per regnum succia cons:ituti sollempnitatem debitam in contrahendis matrimoniis non obs rvani, fördes al påfren ) Hr. Boehmers Jus Eccl. Pro!. IL. IV. Tit. TIL ) Ler Visigoth: Lib. XH. Tit. HI. cap. 8. 3 Cipitul Lib. VI. cap. 430, 327, 408. VII 479, Huru angelägen presterskapets åtgärd vid giftermål är, till förekommande af förbindelser emellan beslägtade personer, bevisar Benedictus på sist anförda ställe dermed, att ex his procreari soent ceci, claudi, gibbi et lippt, sive alii furpibus ma culis aspersi, et:hoc n: deine:ps fiat, omnibus cavendum est. Ett helt annat rön hade påfven Gregorius I gjort, angående syskonbarns giftermål: experimento didicimus ex tali Conjugio sobolem non posse succresceren (c. 20. C. 33: q 2 ct 3). Det förutninnda diktada Evaristi bref är äfven af