. brefvets innehåll. På skedd framställning till kronofogden Crona, om beskaffenheten af det meddelande från Lindergren, som just å berörde dag och med så mycken skyndsamhet blifvit lemnadt, tillkännagaf Crona, att Lindergren bordt, efter aftal med Crona, ankomma till Sågsberg berörde afton samt att han i brefyct anmält förfall för sitt uteblifvande; och tillade Crona, på domstolens erinran att Lindergrens förfarande ej sy nes fullkomligt motiveradt a! uppgifna skälet, att Lindergren ej är så rädd om sina expresser. Förklarande Crona jemväl, på framställd fråga, att Lindergrens bref innehöll intet om Husberg; häktande, hvarom Crona redan på Alfvestad blifvit underrättad. 4:0 Lars Abrahamsson: i öfverensstämmelse med en så lydande attest: kallad och stämd, har jag följande att berätta ett samtal som förekom emellan Husberg och nämndeman Jonas Andersson för flera år sedan en liten liqvid som. jag hade slutat med denne sistnämnde, lade han sin plånbok på bordet, så kom Husberg fram, räckte handen, med yttran: denna kan jag behöfva — men då han utbrast i brist om pengar, svarade nämndemannen sådana kunnen j snart och fort förtjena — bara trycka och trycka! men genast så bekom detta herr Husberg så illa att hans hy förvandlades, vid påseendet blef han som jag tyckte förvånad, sökte han både med hot och lockande, att stilla talämnet — Men nämndemannen fortskyndade i dessa eller nägorlunda dylika ordalag, jag vet väl hvad jag säger så och så många handlingar — här behöfs tillsägelse — under rodnaden såg Husberg sig om i rummet, gick till Jonas Andersson, tog honom i hanskläder — hvad är för slarf skall ett fö troende yppas, kom jag vill tala med eder. Det är ej så farligt sade Jonas, här är ingen annan än Lirs Abrahamsson inne — detta var i den så kallade Wästlunds kammare uti tingshuset under ett påstående ting. Jag kan ej taga på min ed, att nämndemannen utbjudit några kartor åt mig, till försäljning: men sport att klockaren i Wäckelsång sådant emottagit af honom. Väl har jag behöft rämndemannen en och annan gång till handlingars framlemnande då sådane har återkommit från tinget, har de varit försedda med kartor, dem jag betalt. En bouppteckning efter min kära hustru hållen här d. 4 Juli 4833, som nu är här till påseende, jag förstår ej om alla äro riktiga biläggningskartor eller om 3 Rdrskartan skall vara oriktig ty där finnes ingen vattenstämpel å den samma. Slutligen något, som jag icke borde förtiga: nämndemannens yttrande en gång till mig om jag påminner mig rätt någorlunda så här: att frånhafva något af det som rörer det enskilta samhället, det anser jag både för syndigt och skadeligt, men då det ankoramer att taga en förtjenst, hvaraf det allmänna skulle draga en stor riktning, anser jag för ej så farligt.n Gertrudstorp i Thorsås socken d. 48 Februari 4843. Lars Abrahamsson.. Tilläggande vittnet dessutom, att han, i början af samtalet emellan Husberg och Jonas Andersson, förmodat att den sednare, m med sina obestämda yttranden om tryckffing, syftat på Husbergs förtjenst, medelst kartors makulerande, som skedde genom sigillers rätryckande, men alt vittnet genast frånträdde denna tanka, såsom icke förenlig, hvarken med7den förtjenst, hvilken deraf kunde erhållas, eller med Husbergs förvirring och synbara ängslan, som ökade sig ju mera Jonas Andersson fortfor i sina obetänksamma upplysningar. Att dessa härflöto från den upprymda sinnesförfattning, hvari Jonas Andersson, förmodligen af förtärda starka drycker, vid tillfället befann sig, ansåg vittnet fullkomligt säkert. Då det slytligen lyckades för Hu berg, att förmå JonasAndersson utgå ur rummet samtalade de enskildt med hvarandra, och vittnet, som cj ville intränga i Husbergs och Jonas Anderssons hemligheteter, ha e cj sedermera af den sistnämnde begärt förklaring öfver det besynnerliga samtalet. Af hvad anledning eller i följd af hvilket samtal, Jonas Anderssons yttrande fallit, som i slutet af attesten är nämdt, kunde vittnet icke crinra sig; men vittnet, som fann satsen fullkomligt falsk, hade velat möta den med anmärkning, alt det är syndigt stjäla så -väl från staten som den enskilde; hvilken anmärkning dock uteblef, till följd af Jonas Anderssons skyndsamma aflägsnande. Jonas Andersson fick åter företräda och tillfrägades om beskaffenheten af samtalet, hvarom Lars Abrahamsson vittnat; men Jonas Andersson förnekade helt och hålet att ett sådant samtal ägt rum. Jonas Andersson hade varit fullkomligt okunnig om möjligheten att efterapa stämpladt papp r, och har ej celler ägt någon anledning att för sådant brott misstänka Husberg, hvadan han förmodade, att Lars Abrahamssons berättelse grundar sig uteslutande på ett misstag. Sådant var äfven Husbergs förmenande, som alldeles icke kunde erinra sig, att han i Lars Abrahamssons ärvaro, med Jonas Andersson haft sarhtal af någon tvetydig beskaiTenhet. Lars Abrahamsson erinrade så väl Husberg som Jonas Andersson om flere, vid tillfället föreallne omändigheter af mindre betydenhet, hvarmed han jemil ville ådagalägga huru lifligt detta samtal fästat sig i hans minne; men Husberg och Jonas Andersson läto deraf ej öfvertyga sig, alt samtalet egt rum. Kronofogden Ströberg anmärkte, att han för sin del fann destomindre oväntadt, att Jonas Anderssons miane i detta fall sviker honom, som Jonas Ander. innan han vid sista tinget blef hörd och då berättade att han af Husberg emottagit bypothek ar kartar, tvenne särskilda gånger af Ströberg tillfrågades, huruvida Husberg ej lemnat kartor till Jonas Andersson, oc, I derom Ströberg i enskild väg var underrättad; meni vid begge tillfällena och oansedt Ströberg vid det sista, bestämdt tillkännagaf att han afviste ett sådant förhållande, förnekade dock Jonas Andersson, att han cmottagit några kartor, under tillagdt yttrande, det han, Jonas Andersson, ej var rädd. Jonas Andersson hördes deröfver och vidgick riktigheten af kronofogden Ströbergs utsago. Öfver sitt förnekande af kartetransakti onen med Husberg, ansåg sig Jonas Andersson endast behöfva meddela den förklaring, att hans. vägran härledde sig deraf, att han var okunnig om tillförlitligheten af den källa hvarur Ströberg hemtat sin kännedom; dock ville ej Jonas Andersson medgilva riktigheten af Ströbergs, i anledning häraf gjorda slutföljd, att Jonas Andersson skulle äfven inför domstolen hafva förnekat kartehandeln, så framt ej förhållandet dermed redan af ett annat trovärdigt vittne blifvit uppgifvet; I G (Forts. följer.) PANNAN ——LA GAR I FRÅGAN, YTTERLIGARE UPPLY.