GÖTHA LEJON. Det gamla Götha lejon magrar, Och på dess jernklot rosten tär; Det hvilar sig på fordna lagrar, Men ingen ny att hoppas är. Med svansen unga ulfvar leka Och räfyvar lura på dess ban, Markattor lömskt dess öron smeka, Och råttor klättra i dess mahn. Men fast från östan kopplen skalla Med vilde jägarn i sin? fjät, Det hör ej rösterna, som kalla. Med öppna ögon so ver det.n Mead lifvet för sin sömn det pliktar — Se .... hundar ifrån alla hörn! Mot hjertat jägarn pilen rigtar: Det faller — liksom Pohlens örn. Dock nej: det föll ej — fast det blöder Det reser sig i vredesmod. I norr det ryter och i söder: Det törstar efter hämndens flod. Allt flyktar... stolta högdjurs-skaran Dock först och främst af alla flyr; Och jägarn, som nu märker faran, Till skogs sin kosa åter styr. Rätt så, du gamle jägarbane! På röst och blick du käns igen ...e För dina ramar, segervane, De skrämda topplen darra än. Framåt! Från skogens ättekullar Om seger hviskar det, om hopp. Framåt! — Ditt jernklot redan rullar, Ocmotståndligt i sitt lopp. Spring upp, spring upp! Vi följa glada, Vi följa dig med lust och mod. Spring upp, förkrossande, och bada Dig i den vilde jägarns blod! På våra fäders gröna grafvar Ej smiddes några bojor än. I Norden gils det inga slafvar. Der finnas endast frie män! E-—RN. (Ur Göthen.)