Aftonbladet – 26 april 1843, sida 1

KLOSTERROFVET. EN. LEGEND, BERÄTTAD AF N. PossssGe En vacker vårmorgon hade lockat Wreta nun nor att lemna deras trånga celler och begifva si; ut i klosterträdgården, några för att lustvandra de sollysta gångarne, andra för att söka en afläg sen vrå med täta skuggor, hvarest de, endast sedda af himmelen, kunde öfverlemna sig åt sorg och klagan. Det var unga flickor, dessa sednare, hvilka blifvit ryekta från en verld som de älskat uppoffrade af egennyttiga anförvandter eller botfärdiga föräldrar, som trodde, att döttrarnes böner skulle försona fådernes synder. De voro icke försonade med sitt eget öde, de arma tärnorna, dt kämpade ännu mot jordiska lidelser, måhända er strid emellan kärleken och Gudp. Morgonens behag, som fröjdade andra väsenden, ökade endas! deras vemod, och det är sorgligt att tillstå, al! de, ehuru unga och sköna, bildade skuggpartierna taflan. Andra nunnor, deremot, kommo och gingo, äfven unga som de förra; men i deras anleten hvilade en helig frid; det fanns ej något band, som fästade dem vid verlden, de hade af inre kallelse tagit doket och egnade sig i stillafromhet åt himmelens tjenst. Icke alla af klosterjungfrurna vandrade sysslolösa omkring i trädgården, flere a dem hade stannat i träigen verksamhet vid en blomsterparterr, hvarest de. bortrensade. ogräset, astbundo någon späd blomma-som lossnat ifrån sitt stöd, eller skuggade för den brännande solen någon ömtålig planta. Så uppvexte under dera: vård mången af de trädgårdsblommor, för hvilkas