Aftonbladet – 25 april 1843, sida 2

beständig dans. Hvarje kroppsrörelse var afmätt, värdig, smakfull efter tidens smak. Sålunda fann danskonsten, redan innan den började sin bana, halfva vägen tillryggalagd af blotta dansnaturen. Men nu för tiden är det helt annorlunda. Då alla stånd äro ika i den offertliga aktningen såsom inför lagen, bemödar sig ingen mera om alt genom ett mera städadt yttre visa, att han tillhör ett högre stånd. Man söker ej mer behaga damerna, och all delikatess i detta fall är försvunnen. Det är otroligt med hvilken oridderlighet fruntimren här bemötas af männerna. Då ingen tillfällig personlig böjelse äger rum, göres intet afseende på könet såsom sådant. Ungherrarne visa sig med mindre omständigheter i ett sällskap än i ett kaffehus ; knappast bestå de en bugning, längre sträcker helsningen sig sällan. Hafva de mumlat några ohörbara ord till frun i huset eller skänkt henne ett småleende, så är deras galanteriförråd uttömdt. Detta är ganska beqvämt, men balletten går dervid sin ruin till mötes. Dansen på balerna skulle ni se. Det är allsingen dans, icke ens ett riktigt gående. Fyrapar ställa sig midt emot hvarandra, räcka hvarannan händerna med en butter uppsyn, under det de se åt ett annat håll, och vandra omkring så matta, som hade de dagen förut kommit opp från koleran. På vackra turer, på steg är cj att tänka. Jag kan försäkra er, att jag i Paris skulle göra uppseende med mina gamla steg, som jag lärt hos Langerhans pä Gellenhäusergatan. För sent kom jag att tänka på huru dum jag var, som icke dansade på stora operabalen, der jag fick lida så mycket af trängsel och hetta. Man skulle hafya gifvit rum för mig såväl som för de andra dansörerna, och jag hade sålunda fått det bästa tillfälle att hvila ut. Också har jag föresatt mig, om jag åter skulle komma i en sådan balträngsel, att taga min kt i en kadrilj, och der njuta af hvilans behag. — Ej alt förglömma, jag har här ännu ej sett något fruntimmer niga. O tider! o seder! o j menuettens sälla dar! o Vestris! ... o fördömda tryckfrihet!