Aftonbladet – 25 april 1843, sida 2

KET AAA SSA EA EKEN mn — fulla af dygd och visdom de än äro, skola aldrig göra mig rik. Ack, om jag kunde dansa! — Paganini är äfven här, och man berättar, att Malibran, då talet föll på honom, visserligen berömt hans spel, men derjemte yttrat, alt han icke sjöng väl på sitt instrument. Då Paganini fick höra detta omdöme, skall han hafva föreslagit Malibran att gifva en konsert tillsammans med honom, och då finge man höra, hyem som sjöng bättre, hon eller han. Hade Homerus upplefvat denna ädla strid, skulle han ej hafva sjungit om Achilles och Hektor, utan om Paganini och Malibran. Tills vidare har jag icke lust att tala om annat än den älskvärda Taglioni; jag har nu åter sett henne dansa. Men hon behagade mig mindre än första gången; jag har upptäckt fel. Hela hennes själ är i fötterna, ansigtet är dödt. Jag märkte det visserligen redan första gången, men som hon då spelade gndinnan Flora, så tog jag hennns orörlighet för antikt lugn, och lät det bero dervid. Men i den andra rollen uppträdde hon såsom bajader, såsom en älskande, olycklig, passionerad bajader; hon dansade mellan lust och smärta, men hennes drag och hennes ögon sofvo den djupaste sömn. Antingen var min kikare mycket dunkel, eller ock är den hulda Taglioni mycket dum och förstår icke sina egna fötter. Men kan man då på en gång vara dum och hafva gratie? Kanhända är det möjligt för Taglioni. Hon är elev al sin fader, balettmästaren, och det är väl möjligt, att denne har inpryglat gratien hos sin förhoppningsfulla planta från första barndomen, men med själfullheten lät sådant sig icke göra: denna kan käppen väl prygla ut, men aldrig in. Det var uti operan Le dieu et la Bayadere, som j såg henne. Musiken af Auber. Lätt vara; Rossini är marmor deremot. Men vacker dansmusik, det är onekligt. Jag undrade i början öfver att denna opera förekom mig så bekant.) fastän ljag hörde den för första gången. Ändtligen kom jag