Aftonbladet – 24 april 1843, sida 3

med de gälla bifallsropen: Excdlent! Bravissimo! Under smädelsen och grinet björnen modet än behöll; men, vid bifallet af svinet, hvem kan undra om det föll ? En och annan skulle för öfrigt af Samlaren dekonfityr måhända vilja draga den slutsatser att man hos de högt uppsatte en gång kommi under fund med behofvet af förstånd och talan äfven i devuementet, och i sådant hänseende an se den för ett verkligt järtecken på den politisk; horizonten, men dermed hafver det nog inger fara, så länge kamarilla-inflytelsen ännu fortfar at sprida sitt narkotiska doft. EEE — Uti Westmanlands läns tidning läses följande ,Under förliden sommar hölls i en församling i v—d sockenstämma, då, i anledning af Kongl. Maj:t nåd. skolstadga, församlingens v. pastor gjorde en all varlig proposition om sammanskott till bildandet a en barnskola. Ehuru ämnet framställdes med värdig het och värma, ville icke sockenboerne medgifva der föreslagna afgiften. Komministern på stället, rörd a denna likgiltighet för en så angelägen sak, tager då till ordet och. säger: Mine k. sockenboer! händer det icke, att, då j urtrösken eder säd, husmoderd dagligen besöker logen och hemtar i sitt förkläde 2 å a kappar. säd, dem hon nedkastar för husets svin? Sockenmännen öfvertygade om sanningen bäraf och ej anande komministerns tillämpning, svarår enhälligt Ja. Nå, återtager komministern, vägren ej då i dag några kappar säd åt edra barn. Och den begärda afgiften bifölls.n Vi anse ofvanstående af ett serskildt skäl förtjent att upptagas. Det är nemligen icke den första gången och blir visst icke heller den sista, som man sett menigheter göra invändning emot inrättningar till deras bildning och fördel, och vi minnas för tillfället en i afseende å förevarande fråga ganska träffande anekdot, som Salzman omtalar i en af sina skrifter, nemligen huruledes en nitisk pastor 1 en Tysk stad, sedan han länge förgäfves sökt förmå församlingen att utvidga och förbättra sin skola, och af dessa fruktlösa bemödanden blifvit utröttad, en dag i ett rättvist utbrott af sin smärta frågade den samlade menigheten: Sägen mig då, mine vänner, blott en sak; viljen j hafva goda skolor eller dåliga skolor? — hvarpå alla med en mun svarade: dåliga skolor. Af dylika händelser draga nu månge den slutsatsen, att en menighet aldrig vet hvad som är dess bästa och att. den derföre behöfde och borde hållas under ett strängt förmynderskap. Men detta är orätt, om man fattar det i ordets egentliga bemarkelse. Det lider väl ingen tvifvel, att bibehållandet af alla missbruk och det motstånd, som de upplystare alltid i början måste röna, ytterst stödjer sig på ett förvilladt tänkesätt, antingen hos den stora mängden eller hos vissa intressen eller kotterier, som inom sig ega nog samband och inflytande för att kunna motverka de nyttiga reformerna. Men det är äfven säkert, att mängden, så snart den får för sig begripligt hvad som är det allmänna bästa, altid har en bestämd böjelse att vilja det. I frågan om folkskolorna tro vi ock att de klagomål, som blifvit förda öfver församlingarnes motvilja på några ställen, — ty flere :sådana händelser ha vi hört omtalas, — icke härleda sig från allmogens obenägenhet för ungdomens bättre undervisning, utan antingen deraf, att saken för tillfället blifvit på ett oriktigt sätt inledd, eller ock att serskilda omständigheter gjort den förmodan gällande, att barnen icke skola af unde: visningen draga en nytta som motsvarar kostnaden. Ett bevis på riktigheten af denna slutsats har man i den vackra enhällighet, hvarmed just bondeståndets representanter vid de sista riksdagarne ifrat för folkskolornas inrättande, hvaremot denna fråga till en viss srad bortskämdes af högv. presteståndet. 199