Aftonbladet – 24 april 1843, sida 2

kämnersrätt, som sammanträder Tisdagen den 47:de, dels ock i egenskap af serskild tillförordnad ordförande uti ett vid rådstufvurätten härstädes anhängigt konkursmål, hvilket Onsdagen den 18:de till handläggning förekommer, är hindrad att den påkallade inställelsen vid urtima tingsrätten iakttaga. Carlshamn den 435 Januari 1843. A. C. Appelberg. Inspektoren Crona och smeden Graffman afhördes ej. Härefter anställdes förhör med: 4:0 Johannes Nilssons hustru, Elin Håkansdotter, som sade Sig vara fullkomligt okunnig om mannens förehafvanden och aldrig hafva sett eller hört talas ym att hån innehaft stämpladt papper. På gifven anledning af tillförordnade åklagaren, förnekade hon att hafva, sedan mannen blifvit häktad, varit i Hoby eller skickat sina:barn dit. 9:0 Jon Johannessons hustru, Anna Maria Bolin, hade icke erfarit att hennes man haft kartor till försäljning för egen eller hans faders räkning. Med anledning af Elin Håkansdotters tillkännagifna okunnighet om mannens kartehandel, föreställdes Johannes Nilsson, att äfven af denna omständighet skulle tilläfventyrs kunna slutas dertill; att han afvetat kartornes falska beskaffenhet och fördenskull fruktat att göra hustrun medvetande deraf, ty då redan förut är omtaladt, huru Johannes Nilsson, till följd af hustruns inflytande, upphäft en med Husberg afslutad förlikning och ingått en annan, som mera öfverensstämde med hennes vilja, så är tillräckligtjådagalagdt, att Johannes Nilsson haft förtroende för sin hustru och inhemtat hennes råd i sina angelägenheter. Om derföre Johannes Nilsson funnit sin kartehandel vara af oklanderlig beskaffenhet, så synes det alldeles otvifvelaktigt, att han skulle hafva gifvit sin hustru del deraf, och ej, såsom skett, under 44 å 43 års tid haft den dold för henne. Johannes Nilsson syntes af dessa föreställningar serdeles besvärad och hade intet annat att förebära, än att hustrun ej befattar sig med hans angelägenheter och att han funnit sina kartehandelsspekulationer ieke angå henne, hvarföre han ock ansett lämpligt att undandraga dem hennes kännedom. I öfrigt och genom fortsatte bemödanden å domstolens sida, att tydliggöra för Johannes Nilsson, det hans erkännande af handeln med Bergqvist och uraktlåtenhet att bestrida Lagströms uppgifter om de kartebelopp denne erhållit, måste gifva vid handen, att Johannes Nilsson in-: nehaft vida större partier än han förut medgiflyit, erkände han slutligen, att han, under flera ärs tid, köpt kartor af Husberg, som lemnat Johannes Nilsson 30 procents rabatt; men då det för Johannes Nilsson var alldeles omöjligt att kunna ens ungefärligen uppgifva de kartors stämpelvärde, han af Husberg bekommit, så kunde han ej komma sanningen närmare, än genom bekännelse, att alla de kartor han innehaft, med undantag af dem Christiersson lemnat, voro från Husberg erhållne. Dotk förnekade Johannes Nilsson all vetskap derom, att Husbergs kartor varit falska, samt förmodade att Christierssons kartor utgjort större belopp än han förut uppgifvit; och ville Johannes Nilsson erinra sig, att bland hans hemma befintliga papper skulle finnas anteckningar, rörande Christierssons. karteleveräncer, hvilka anteckningar Johannes Nilsson ville till nästa ransakningstillfälle söka tillrättaskaffa. Nat i Jäf mot åberopade vittnet, fogdeskrifvaren Sam. Folin, anmäldes ej af närvarande svaranderne, och, med öppen lemnad jäfsrätt för de frånvarande, fick derföre Folin aflägga vittnesed, hvarefter han berättade: att han åtföljt kronofogden Ströberg till Tingsryd och Säfsjömåla, dagen efter. den, då Johannes Nilsson häktades; att å sistberörde stället Ströberg händelsevis upptäckt, att klaffen till en chiffonier dolde ett förvaringsrum för papper, och då klaffen öppnades, fästades Ströbergs uppmärksamhet på ett bref, hvarest Johannes Nilssons stil var igenkänlig. Brefvets innehåll var sådant, som Ströberg förut uppgifvit. Af den omständighet, att i brefvet jemväl yttrades om fölungar, som voro i bete på Törnemåla, hvilket vittnet hade sig bekant, erfor vittnet att brefvet, hvarå datum saknades, var skrifvet under sistlidne sommar eller höst. Vittnet erkände sin. ur protokollet upprepade berättelse och fordrade ersättning för 8 mils tingsresa. Johannes Nilsson vidgick nu, att han sistlidne sommar aflåtit ifrågavarande bref till sin son. Anleds ningen skall hafva varit sådan, att Husberg besökt honom och begärt att få låna en större summa penningar hvilka Johannes Nilsson ej kunde för tillfället skaffa på annat sätt, än om tlläfventyrs Jon hade penningar, som han kunde undvara. För att missleda sin hustru om denna angelägenhet, hade Johannes Nilsson i brefvet nyttjat förevänningen, att Husberg icke skulle hafva varit nöjd med skrifvelsen från Ronneby, hvilket alldeles icke skall hafva syftat på den sålunda undertecknade skrifvelse, som hos JohanInes Nilsson blifvit funnen. Denna försigtighet var nödvändig, emedan hustrun ofta öppnade Johannes Nilssons bref, för att få reda på hans angelägenheter: men huru hon skulle åtkomma ifrågavarande bref, som Johannes Nilsson sjelf afsände, visste han ej att uppgifva. Domstolen erinrade Johannes Nilsson, att han, inom en kort stund, af misstag eller glömska, men allt efter som han behöft stöd för sina uppgifter, tillagt sin hustru likgiltighet eller deltagande för hans angelägenbeter: Då fråga uppstod om hustruns medvetande af hans chartehandel, ansåg han bäst att befria henne från all kännedom derom, och förklarade, att hon icke befattade sig med hans förehafvanden; men straxt gerefter föregifver han, att hennes deltagande för dessa I har gått så långt, att hon öppnar hans bref, hvarföre han skall varit nödsakad att i brefven begagna sig af uttryck, som omöjligen hafva kunnat af brefemot—— Rn — NN