Aftonbladet – 22 april 1843, sida 3

— Vi hafve några gånger i vårt blad omnämnt en rättegång emot en fransman Caumartin, som i Brässel, uti den ryktbara sångerskan mill Heinefetters rum och inför hennes ögon nedstack herr Sirey. I anledning af det uppseende denna rättegång väcker inom den stora verlden, innehåller en tysk tidning följande reflexioner: Caumartins process har den 42 April blifvit förvisad till assisdomstolen i Brässel. Båda parterna skola biträdas af paris radvokater; den dödade Sirey: fader och fru hafva i civil väg framställt sina anspråk. Det skall icke förundra oss, ifall, utom de rättslärde, äfven en eller annan författare af den romantiska skolan skulle infinna sig vid rättegången, för att sedermera bearbeta denna cause celebre till ett mclodrama. Redan nu äflas nyfikne begärligt att erhålla inträde eskort, som man för ordningens bibebållande denna gång måst utdela på förhand. Det är naturligt, att den förnäma verlden vill göra sig denna rättegång till ett skådespel. Vore herr Caumartin en man i blus, i stället för en pariserdandy, och mamsel Heinefetter en flicka af nälen, i stället för en skön sångerska, så egde väl denna rättegång också en publik, men denna publik skulle alltid mer hålla sig till sak än person och visa mera deltagande för rättvisan än skandalen. Att man, särdeles der inga vanärande förbrytelser ifrågakomma, gör afseende på partens stånd och vilkor och derefter inrättar hans fängelse, är en billig sak, och detta har äfven utan svårighet blifvit herr Caumartin beviljadt. Man måste endast akta sig för att genom för långt drifna konsiderationer försvaga det moraliska intrycket af handlingen, på ett sätt, som till och med i viljestarkare menniskors tankeoch föreställningsförmåga måste väcka falska motiver. Visserligen mäste äfven domaren vara tillgänglig för medlidandets känslor, men dessa känslor måste följa efter hans omdöme, men icke gå detsamma i förväg. Detta är vid brott inom den högre samhi illssferen dubbelt nödvändigt att ihågkomma. Genom det intresse, förbrytarens personliga ställning gifver brottet, fängslas den allmänna uppmärksamheten, och oförmärkt bilda sig opinioner öfver hans brottslighet eller oskuld, om hvilka man icke alltid kan säga vox populi, vox det, ty det är minst folket som fåller domen dervid, det är förr en ståndsfördom. Det erfordras såtedes en bepröfvad sjelfständighet hos domaren, för att frigöra sig från inflytelsen af sin närmaste omgifning oeh hvarken låta stämma sig för eller emot. Det synes som denna erfarenhet skulle förnyas vid Caumartins process. Annu innan någon undersökning blifvit bållen, uttalar sig pratet blindvis för hans oskuld, och framställer handlingen såsom ofrivillig. Utan afseende på detta serskilda fall, kunde möjligen personer stiga upp och säga: se här åter en slem frukt af offentligheten vid domstolarna och juryinrättningen., Det vore att hälla vatten i hafvet, att förlora ett ord till förmän för de fria tyka domstolsinstitutionerna, och man må alltså öppet tillstå att, likasom alla menskliga inrättningar hafva sina fel, äfven dessa skatta sin tribut åt svagheten. Derigenom sker principen ingen skada. Principen är till sin id mera god och förnuftig, än någon annan, åtminstone den hemliga. Menniskorna måste gå framåt, deras rättskänsla måste blifva mera likformig och Omrattande. Sådan är kristendomens heligaste lärosatts, men huru står det till med dess utöfning ? NYTT SLAGS LANDTNÖJE. På sednare tider hafva många föreningar bildat sig i Belgien för de sköna konsternas idkande, hvilket föreningarne uppifva såsom deras ändamål. Nu har ett sällskap uppstått Meldert, en by i Ostflandern, för att fullkomna sig i ogrimaskonsten. En flamandsk tidning meddelar bland annat följande ur ett af detta sällskaps programmer: Priser äro utsatta för dem, som göra de utmärktaste grimacerna i hr Joseph van den Bosches sal i Meldert. Söndagen den 25 Mars, kl. half till tre e. m., skola utomordentliga försök anställas i denna sal. Alla ä!skare af denna konst inbjudas härigenom att visa prof på hvad de förmå. Det första priset består VOEREENETANNAES TEN rs TAS EI NOSTRA