———L — RAVE Ack, du gåtlika bidevindseglarel du Janu med tvenne anleten! du dubbelhetens sannskyldiga afbild — du, du och ingen annan var kusken Jag blinde, som icke märkte det! Nog föreföl din bleka fysionomi mig bekant från källarsaler och killebordet, men aldrig Aldrig förmodade jag så utomordentlig maskering, Ej att en krigsman, så båld, skulle sig sänka så djupt Neka ej, att det var du, som kom till min hjelp, som från höjden, Då förnedrad jag låg, kyssande jorden, min mor? Ack, nu ser jag det klart! Mustacherna äro förä svunna, Dyrbara gåfvan står der, — Svara, herr löjtnant och kusk ! Nå väl,, sade Rutschenbjelm, det är föga värd att neka inför en så skarpsinnig domare, som dr är. Oss emellan, så var det verkligen jag. Mer tyst dermed, ännu en liten tid. Detta måste du lofva mig, såsom den enda belöning jag begär fö! det handtag jag gjorde dig. Käppen ger jag di; gerna tillbaka, eller ock erbjuder jag mig att lös: honom till dubbla värdet, i händelse du är i be bof af kontanter.n Freudenborg 10g ofantligt tillfredsställd och sade Hur du kan fråga, min bror! Behöfde jag nånsi! väl annat? Om du med Hilma blir gilt, gif mig ett stående lån Gör det, du krigiska själ, som slogs med röfvarebandet Gör det, och evigt jag vill tiga — på ära och tro! Rutschenbjelm gaf honom leende sitt löfte oc de gingo sedan ut att intaga frukosten, under hvil ken Freudenborg visade sig särdeles upprymd så väl vid åsynen af ostronen, som vid tanka på det stående Jånetn Han höll också troge