gen, härom yttrar (se öfverste Ankarsvärds tal i kongl. vetenskapsakademien den 6 April 4842), och dermed jemföra det skick, hvari vårt skjutsväsende sig nu befinner, och man skall med skäl förvånas deröfver, att någon lindring eller rättelse häri under denna långa tid, icke ens under de prisade 23 sista fredsåren, kunnat jordbruket tillgodokom ma. Behandlingen af ämnet i sednare tider innefattas hufvudsakligen uti bondeståndets enskilda underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 9 Mars 4833, med framställning om angelägenheten af en förändring till skjutsbördans aflyftande för jordbruket, jemte de utvägar som för verkställigheten häraf samt till ändamålets vinnande ansågos mest lämpliga; hvarå Kongl. Maj:t då behagade fästa det afseende, att, i fullkomlig öfverensstämmelse med denna framställning, en kongl. proposition af den 24 Februari 4840 meddelades rikets ständer, hvilka, efter ärendets öfvervägande och vidlyftiga behandling, uti underdånig skrifvelse af den 20 Januari 1844 anmälte: det de för deras del beslutat i nära enlighet med de af Kongl. Maj:t antagna vilkor för skjutsningsbestyrets öfverilyttande till frivillig entreprenad; samt med tillägg: alt diligenceinrältningar måtte befordras, och att, på det den föreslagna stegringen af skjutslegan icke må verka till allt för kännbar tillökning i statens och enskildes kostnader för embetsmäns resor, resereglementet af år 4827 borde förändras derhän, att de 42 klasser, som deri finnas upptagna, minskades till 5, samt antalet af hästar således inskränkas. I denna ställning befanns ärendet vid riksdagens slut, och alla, som gjort sig reda för och kände det tryckande i nuvarande förhållandet, afbidade med en otålig längttan, att saken, enligt rättvisa och billighet, skulle blifva afejord; men — Kongl. Maj:ts regering lärer hafva funnit den äga någon ömlålig sida, måhända erfordra en ännu närmare utredning; nog af, frågan är afslagen, kanske för att vid en kommande riksdag åter ventileras samt efter behörig väntningstid ännu en gång på lika sätt affärdas. De verkliga anledningarne till detta regeringens beslut kan naturligtvis nu icke med någon säkerhet hvarken inses eller uppgifvas, utan är allena ett blifvande Konstitutionsutskott förbehållet att utröna; det säkra är dock, att ingen motgång varit så oväntad, eller för den idoge och omtänksamme jordbrukaren så nedslående som denna; aldrahelst sedan sista riksdagens Allmänna Besvärsoch Ekonomiutskott (se dess betänkande JM 26 och utlåtande JV 107) tydligen utredt och med fullständiga bevis ådagalagt, det någon laglig skyldighet till resandes fortskaffande eller skjutsens utgörande, på sätt som nu tillgår, hvarken af ålder varit eller är jordbruket ålagd, utan att den närvarande skjutsinrättningen utgör en af äldre tidsförhållande och omständigheter föranledd, och sedermera genom magtspråk bibehållen nödfallsutväg, hvars afskaffande och förändring till en frivillig, och af den enskilda industrien beroende spekulalion, vore högeligen påkallad af en framåtskridande kultur, jordbrukets ställning och behof af lindring, samt moralitetens och rättskänslans förenade fordringar. Ehuru på delta sätt, redan för 70 år sedan ett rikets kollegium, sedermera många frejdade och för landets modernäring nitiska författare, samt sednast Rikets Ständer och deras utskott uttalat deras mening om svenska skjutsinrättningen, dess inverkan och följder, och fastön man billigt vis borde få antaga, det vid ifrågaställda öfverflyttning ingens skäliga rätt kunde förnärmas, Ideras måhända undantagen, som antingen med IStatens bekostnad nu äga alt sig till godo beräkna en stor och öfverdrifven rese-ersättning, eller dem, för hvilkas enskilda angelägenheter eller håg för I landsvägslifvet, allmogen nu måste proestera perIsonliga tjenstbarheter, under äfventyr för sin ofta Iredbaraste egendom, och detta mot en ersättning, som ungefär motsvarar fastställda vägoch drickspenningar i andra länder; så lära dock alla dessa slutledningar befunnits oriktiga, samt vedergällningens timma slagen för det riksstånd, som ifrigast och bestämdast yrkat rättelse i missförhållanden, hvarigenom dess medlemmar, medelst egna tillgångar och egna personer, fortfarande göras ansvarige för angelägenheter, som hvarken röra eller angå dem, och hvaraf, hvad mer är, de nära ensamme och uteslutande få vidkännas tyngderne. Möjligtvis kan dock regeringens ogillande beslut i ämnet ännu mer öppna ögonen för det ljus, som derigenom utbredes öfver konungens rådgifvare loch deras handlingssätt, särdeles när detta rörer de samhällsklasser, som af statsföreningen hufvudsakligen känna endast dess brister, och hvilka klasser, med deras talrikhet, sambällsnyttiga verksamhet och sträfvande att upprätthålla och styrka det hela, likväl synas vara bestämda att qvarhållas i deras beroende utaf de magtägandes nycker och välbehag. Det synes för ämnet icke vara främmande, att här ytterligare anmärka: att den långmodiga tålsamhet, hvaraf svenska allmogen är så utmärkt, aldrig blifvit vilseförd eller vanslägtats, om ej Igenom auktoriteters feghet eller högst våldsamma I behandling; att den, alla dess tyngder och vederdo M . I värdigheter oaktadt, aldrig medverkat till någon EESK S TTR AMRE TT ET TE ESKS ARNES IT VER ETETT