hvad han sade, men det är visst och sannt, att boken slutligen föll på golfvet, utan att den oarlige Rutschenbjelm vårdade sig att upptaga densamma. Han fångade i stället den lilla, darrande band ur hvilken boken fallit och tryckte den länge och varmt i sin. Magnetiskt drog han sig derunder allt närmare och närmare det hulda föremålet och hviskade tätt vid hennes öra, ännu några ord, som hade förunderlig verkan; ty sel flickans lilla hufvud föll ned mot hans bröst, och, för att begagna Dahlgrens sköna ord — sedan själarne en stund betraktat hvarandra genom ösonens fönster, stego de ned på läpparnes altan, för att omfamna hvarandra., O, kärlekens första kyss! hvad finnes ljulfvare än du? Hvad mäktar att mera försätta oss i glömska af allt omkring oss? Lenoir hade ett par gånger gläntat på dörren, utan att de båda lycksaliga märkt det. Han log förnöjd åt den sköna scenen, men då han ansåg den hafva räckt länge nog, började han hosta erbarmligt, i rummet nästintill, vid hvilket skärande ljud Hilma, under ett lätt utrop, drog sig ur den kärleksdruckne Rutschoenhjelms armar, och skyndade; högt rodnande, in i sin sängkammare. Nu inträdde Lenoir och ropade leende: Åh, vi äro redan framme, som jag ser! Bra kört, min kära kusk! Med strålande öga slöt vår bjelte den glade vännen i sina armar, och denne sade skrattande: Bevars, bevars! icke så häftigt! Men det var rasande bra, att Hilma en gång bekände kort. Hon har, som min far berättat mig, redan gifvit tio korgar, af den orsak att hon aldrig kunnat förlika sig med den kärlek, som födes under — prosaiska och hvardagliga förhållanden.