Aftonbladet – 22 april 1843, sida 1

Åb, der är jemn väg, svarade denne muntert;, och jag rekommenderar resan för hvar och en, som har kraft att företaga den. Tankens ästar tröttna icke så lält, och om de äfven stundom skena, blifver fallet icke så halsbrytande: man står, i vidrigaste fall, öskadd på jorden igen, der en god prosaisk vän räcker fram en smörgås åt resenåren. Lenoir skrattade, och samtalet fortsattes lifligt och gladt, till dess båtarne lades i land. Full af lycksalighet bjöd Rutschenbjelm sin arm åt Hilma, och förde henne, under fortsatta hviskningar, till hennes boning. Å Brukspatronen hade under tiden låtit tillreda en ypperlig sup, för att, liksom fordom fadren i skriften, fira sin återfunne sons hemkomst. Maten smakade ajla, äfven Hilma, förträffligt. Champagnekorkarne flögo i taket och dena lycklige gubben proponerade skålar för sin son, sin sonhustru, sin kusk, sin dotter och slutligen en för general Espartero. Han påstod, att han kände sig tio år yngre och hans styfva fötter rörde sig ock så snabbare än de gjort på långa tider. Af alla doktorer är dock glädjen den skickligaste. Denna lilla berättelse är nu så långt avancerad, alt det öfriga kan sägas i korthet. Som vi redan sett, stå den fordna kuskens affärer alldeles icke illa hos någon af hufvudpersonerna, och alldraminst hos den vackra Hilma. Det bevisas af den der handtryekningen på bålen och af den tysta tillåtelsen att få behålla rosen, för alt icke tala om den outgrundliga sympatin, som de så plötsligen upptäckt. Vidare kan tilläggas, att, då Rutschenbjelm sent omsider i Lenoirs sällskap lemnade brukspatronen, han äfven då af den sköna fick